SAGA Egmont
Kampen om King of Sunset
Copyright © 1995, 2017 Ulrika Ekblom og Lindhardt og Ringhof Forlag A/S
All rights reserved
ISBN: 9788711739105
1. e-bok version, 2017
Format: EPUB 2.0
SAGA Egmont www.saga-books.com – a part of Egmont, www.egmont.com
Anders Nilsson, King of Sunsets ägare, gick fram och tillbaka över golvet. Han hade en bekymrad och bister min.
– Du menar inte att alla mina pengar är slut? Hur kunde det gå så fort. Visserligen vet jag att husens värde har sjunkit, men så här snabbt. Kan det verkligen vara möjligt?
Anders spänner blicken i den påtagligt besvärade mannen bakom skrivbordet.
– Anders, du vet ju att allt var en chansning. Den gick inte hem. Du har förlorat i stort sett allt. Jag är ledsen. Jag vet inte vad jag ska säga.
– Du behöver inte säga något. Det är inte ditt fel.
Det är jag som är en idiot. Du har alltid varit en bra rådgivare och vän. Men jag kan inte begripa hur det kunde gå så fel. Jag var säker på att fastighetsmarknaden skulle repa sig. Nu måste vi gå igenom allt grundligt. Tack och lov är Robins framtid i alla fall säkrad och som tur är har vi fortfarande Sunset. Jag räknar med att han kommer att kunna inbringa många sköna slantar framöver. Det lär behövas.
Vid de orden ser Anders vän och ekonomiske rådgivare ännu mer bedrövad ut. Han sjunker ihop i stolen och det syns lång väg hur jobbigt han tycker det han nu måste säga är.
– Du, Anders. Han drar på orden och ser inte sin vän i ögonen.
– Ja, vad är det. Ut med det! Jag ser på dig att det är något. Berätta! Anders Nilsson ryter och hans vanliga lugna belevade sätt är långt borta.
– Du behöver inte oroa dig för Robin. Hans pengar är säkrade i en fond, så han kommer att kunna klara sig, men det är värre med Sunset. Jag vet hur fäst du är vid den hästen och jag vet att du ser honom som din räddningsplanka just nu. Mannen bakom skrivbordet suckar och orden nästan stockar sig i halsen på honom, men han vet att han måste säga det oavsett hur svårt och jobbigt Anders har det nu. Alla fakta måste på bordet, hur ont det än gör. Han suckar än en gång, reser sig upp och lägger en hand på Anders axel och säger:
– Faktum är Anders; King of Sunset är inte din längre.
Martina kunde inte tro att det var sant. King of Sunset skulle säljas. Hennes älskade Sunset skulle inte längre vara hennes sköthäst. Martina grät, tyst och hjärtskärande.
Hon satt på golvet i Sunsets box, hopkrupen med armarna om sina knän. Ögonen var svullna av gråt och det mörka lockiga håret klibbade mot kinderna. Martina kunde inte tro att det här verkligen hände. Hon förstod inte hur livet kunde vara så grymt.
En varm mule puffade försiktigt på hennes händer, om och om igen, tills hon lyfte på huvudet.
– Åh, Sunset, jag tycker inte det var länge sedan du och jag vann Kriteriet tillsammans, då var allt så fantastiskt och se vad som har hänt nu.
– Förbaskade Anders, sa hon ilsket, men fortfarande med tårarna rinnande nedför kinderna.
– Hur kunde han låta det här hända. Han som ska vara så duktig med pengar. Han som skulle föreställa rik.
Martina kände sig så vanmäktig. Det fanns ingenting hon kunde göra för att rädda Sunset. Hon hade inga pengar att köpa honom för. Det handlade om så oerhörda summor. King of Sunset var trots allt en av Sveriges bästa travhästar, kanske en av världens snabbaste. Han var visserligen bara tre år, men hade redan hunnit visa sin oerhörda kapacitet. Den röda fuxhingsten hade hittills i år inte förlorat en enda tävling. Martina hade vunnit den vilda hästens förtroende i våras och sedan dess hade han gång på gång slagit sina konkurrenter. Det spelade ingen roll på vilken distans eller på vilket underlag, King of Sunset var snabbast. Han var en vinnare.
– Vad ska det nu bli av oss. Martina slog armarna om Sunset och borrade in ansiktet i hans tjocka man.
– Vilken jul det kommer att bli. Jag som inbillade mig att det här skulle bli en av de bästa någonsin och så blir det så här.
Orden stockade sig i halsen på henne och tårarna började rinna igen. Hon grät och grät. Hon kunde inte sluta. Sunset stod alldeles orörlig. Han som annars var så fruktansvärt rastlös, att han bara stod stilla ett par sekunder åt gången.
– Om det ändå fanns något jag kunde göra för att allt skulle bli som vanligt igen. Om vi bara kunde försvinna, gå upp i rök du och jag. Martina tystnade när hon hörde sina egna ord. Kanske kunde de ”försvinna”. Kanske kunde hon och Sunset rymma?
– Hur tog hon det?
Peter, Anders Nilssons anställde tränare, tittade på sin arbetsgivare. Anders var vit i ansiktet. Han satte sig tungt ned i soffan bredvid Peter och Martinas pappa, Gunnar. I fåtöljerna mitt emot satt Martinas mamma, Johanna och Robin, Anders son, som också var Martinas pojkvän. De såg alla lika olyckliga ut.
– Det här var bland det värsta jag gjort i hela mitt liv. Jag kommer aldrig att glömma hennes ansiktsuttryck. Jag hoppas att jag aldrig mer behöver göra någon annan människa så olycklig.
Martinas mamma och pappa tittade på varandra och utbytte tankar och blickar genom rummet.
– Vi låter henne vara ifred. Hon behöver vara ensam, sa Johanna bestämt.
King of Sunset betydde något för alla som satt i rummet. Han representerade olika saker och olika känslor för var och en. Men de visste att den som älskade Sunset mest var Martina, för henne var han inte bara en häst. Han var en vän, hennes allra bästa vän.
De hade funnit varandra direkt den där vårdagen på Lillhaga då Sunset så dramatiskt anlände till sitt nya hem. De hade dessutom hunnit uppleva så mycket och för Martina hade hingsten bokstavligt talat förändrat hela hennes liv.
För Anders betydde Sunset också något mycket speciellt. Han hade visserligen ägt många andra bra och värdefulla travhästar, men King of Sunset var den första riktiga vinnaren. En häst som verkligen gav allt och som kunde uppfylla Anders dröm om en derbyseger. Det var också när allt började hända runt Sunset — branden, alla olyckorna och Connys galenskap, som Anders började tänka över vad han ville med sitt liv. Han insåg hur sällan han träffade sin ende son Robin, hur mycket och hårt han jobbade och hur han egentligen längtade efter att slippa affärslivet lite. Nu tog han sig faktiskt ledigt och hade roligare än någonsin förr när han reste runt med Sunset, Peter, Martina och Robin på Sveriges alla travbanor.
För Peter var Sunset också en vän, men framför allt var han den absolut bästa travhäst han någonsin haft hand om och den häst han själv önskade att han hade ägt.
Johanna och Gunnar hade överhuvudtaget inte varit intresserade av trav förrän King of Sunset kom in i deras dotters liv. De hade visserligen skjutsat Martina fram och tillbaka till stallet åtskilliga gånger förr, men de hade aldrig engagerat sig på allvar. De tyckte att det var bra att flickan hade fritidssysselsättning men i och med att Martina började sköta om Sunset fick de plötsligt upp ögonen för hur duktig Martina verkligen var med hästar och hur mycket de betydde för henne. Gunnar, Martinas pappa, hade blivit en riktig travfantast och drömde om att få köpa en egen häst till hela familjen. Johanna var väl inte lika entusiastisk, men hon såg hur lycklig Martina var. Nu hade hon pojkvän också, en kille som Johanna tyckte mycket om. Hon tittade på den mörke, långe och gänglige Robin som var så glad och framåt. Han var pratsam men väluppfostrad och artig. Han var alltid snyggt klädd och var noga med hur han såg ut. Johanna tyckte egentligen att Martina och Robin var väldigt olika. Martina var ganska tyst och lite inbunden, men hennes lugna klarblå ögon visade att hon var en tjej som visste vad hon ville. ”Hon har skinn på näsan, min tjej”, tänkte Johanna.
Martina var till skillnad mot Robin, ointresserad av kläder. Hon gick helst klädd i sina lappade stalljeans och en stor tröja. Hennes självlockiga mörka hår var konstant rufsigt och stod åt alla håll. ”Men de passar bra ihop, trots olikheterna”, tänkte Johanna varmt.
Robin satt och vred på sig i fåtöljen, ovetande om Johannas funderingar. Han ville så gärna gå ut till Martina i stallet och krama om henne, länge och hårt, men han visste inte om han vågade. De andra verkade tycka att hon skulle lämnas ifred. Robin var inte speciellt förtjust i hästar, trots att han faktiskt till och med räddat livet på Sunset en gång. Han höll sig helst på behörigt avstånd, men delade gärna med sig av Martina till dem. Det var ju på grund av hästarna de träffats och tack vare Sunset som Martina bott på gården hela sommaren hos Robin och Anders. Gården som nu också skulle säljas. Robin hade precis som de andra svårt att förstå vad som hänt. Plötsligt var alla pengarna borta och de var inte förmögna längre. De var knappast utfattiga, men ändå. Robin hade svårt att få in i skallen att de skulle tvingas bort ifrån det här fina huset, att allt skulle säljas. Hästarna, huset och pappas alla företag. Nej, han stod inte ut längre.
– Jag går ut till Martina! Och innan någon hann protestera reste han på sig och gick.
Det var kallt. Robin huttrade till och önskade att han tagit på sig jackan. Det var trots allt november och ett lätt snötäcke låg över marken Han öppnade stalldörren och möttes genast av Bruce, deras stora vakthund. Bruce var inte speciellt sällskapssjuk. Han bara konstaterade att det var en välbekant person som kom in, och gick sedan genast och lade sig på sin plats igen.
– Martina! Hallå! Martina, det är jag!
Smulan gnäggade välkomnande, men från Martina hördes inte ett ljud. Robin gick mot Sunsets stora ljusa box och ropade igen.
– Martina! Jag vet att du är ledsen, men det är ju bara jag, sa han vädjande. Han gick sakta fram till Sunsets box, men bara för att upptäcka att den var tom.
Martina och Sunset var borta.
– Martina! Martina! Robins rop ekade i det tomma stallet.
”Konstigt, hon har ju redan kört Sunset idag”, tänkte Robin, men när han funderade vidare kom han fram till att det kanske inte var så konstigt att hon hade gett sig ut med hingsten. Martina älskade att vara ute och rida i skogen. Hon tyckte att det var så fridfullt och skönt och hon hade varit glad att det gått så lätt att rida in Sunset. Han hade accepterat sadeln nästan på en gång och trots att Martina bara ridit honom ett par veckor nu, lydde han henne fint. De var ofta ute på långa skogspromenader, något som både Sunset och Martina tyckte mycket om. Ju mer Robin tänkte på det, desto självklarare var det för honom att Martina gett sig ut på en ridtur.
”Hon måste vara jätteledsen. Jag önskar att jag kunde trösta henne på något vis”, funderade Robin som trots att han själv egentligen var den som var värst drabbad, tänkte mest på Martina.
”Jag tycker så mycket om henne”. Han såg henne framför sig. Det alltid lika trassliga långa, mörkbruna håret och de stora blå ögonen och så hennes söta pussmun. Han blev alldeles varm när han tänkte på Martina och omedvetet förde han upp handen till guldhjärtat han fått av henne när han räddat Sunset. Han tog aldrig av sig halsbandet och han ville aldrig vara utan Martina. Det spelade ingen roll hur mycket pengar hans pappa förlorade, bara Robin hade sin Martina kvar.
Han huttrade till. Hur mycket tanken på Martina än värmde honom, så var det kallt i stallet. Han gick med raska steg in i boningshuset igen.
– Hon är ute och rider, berättade han för de andra som fortfarande satt kvar i vardagsrummet. De hade tänt en brasa för att göra det lite mysigare, men stämningen var tryckt.
Anders satt och redogjorde för Gunnar, Johanna och Peter om hur försäljningen av hans tillgångar skulle gå till.
– Banken tar ju det mesta, men det finns andra fordringsägare som vill ha pengar, bland annat en man i Italien, Paulo René. Jag vet att han är mycket hästintresserad och han har varit på mig flera gånger för att få köpa Sunset. Jag skulle tro att han kommer att kräva att få honom nu.
Det syntes lång väg hur orden smärtade Anders och Peter reste sig häftigt upp ur stolen.
– Så du tror att han kommer att hamna i Italien? Finns det verkligen inga möjligheter att behålla Sunset. Alla måste ju inse att det bästa sättet för dig att få in pengar igen, är via Sunset.
– Tyvärr, Peter, det fungerar inte så i affärsvärlden. Det är klart att det vore bra om jag kunde betala in en del av mina skulder med hjälp av de pengar Sunset springer in, men du förstår att det handlar om miljontals kronor. Många, många miljoner. Anders slog ut med händerna som för att visa sin maktlöshet.
– Du måste tro mig när jag säger att om jag hade kunnat rädda kvar Sunset i min ägo så skulle jag ha gjort det, men han är värd väldigt mycket pengar. Du får inte glömma att han kommer att bli en utmärkt avelshingst och dra in en hel del pengar den vägen också. Jag tror dessutom att Paulo René hellre vill ha honom än eventuella pengar som kan komma loss.
En telefonsignal ljöd genom huset. Anders reste sig och gick och svarade. De andra satt tysta kvar i sina fåtöljer. Det fanns inte så mycket de kunde göra för att hjälpa Anders. Allt handlade om så ofantliga summor. Johanna tänkte lite bistert på de 15 000 kronor hon och Gunnar lyckats skrapa ihop och som de hade på banken som reservkapital. De pengarna skulle inte räcka långt i det här sammanhanget, hade de gjort det så hade hon med glädje skänkt bort dem. Hon liksom Gunnar, hade på kort tid lärt sig att tycka om och respektera Anders. De hade träffat honom mycket under den gångna sommaren då Martina jobbat hos honom och bott ute på hans gård. ”Och så är han faktiskt pappa till Robin, som Martina tycker så mycket om”. Vid tanken log Johanna och tittade upp men fick inte syn på honom. Hon reste på sig och gick till hans rum och knackade på den stängda dörren
– Kom in!
– Hej, Robin. Jag bara undrade hur det är med dig? Det är så mycket som händer att vi nästan glömt bort dig. Allt är så stort. Huvudet är fullt av alla siffror och frågetecken.
– Jag förstår vad du menar. Jag har aldrig brytt mig om pappas affärer direkt, men nu önskar jag att jag hade gjort det, då kanske allt hade varit lättare att förstå.
Johanna satte sig på sängen bredvid Robin.
– Du tar det så lugnt.
– Det finns inte så mycket annat att göra. Vad jag förstår har pappa satt undan pengar åt mig som är skyddade. Jag får dem inte förrän jag fyller 18 år. Det är visst ganska mycket och det är ju bra, men det vore ännu bättre om pappa kunde använda dem nu, men det går visst inte.
– Du förstår att ni förmodligen måste flytta härifrån.
– Ja, det blir nog värst. Jag tycker om det här stället. Robin tystnade. Johanna förstod vad han tänkte. Det här var det första riktiga hem han hade haft på många år. Robins mamma hade dött när Robin var sju år och Anders hade berättat hur han efter det hade haft så svårt att slå sig till ro. Han arbetade bort sorgen och Robin hade fått klara sig mycket själv. Johanna lade en arm om Robin och drog honom intill sig.
– Du har ju Martina och du ska veta att vårt hem alltid står öppet för dig och din pappa. Och du och jag har i alla fall ett gemensamt i denna hästtokiga skara.
Robin tittade frågande upp på henne:
– Du och jag är ju de enda som har så mycket vett i skallen att vi Inte konstant talar, tänker och drömmer om hästar. Vi vet ju hur det egentligen är. Hästar är lika dumma som höns. Sch, jag vet att det är som att häda att säga en sådan sak i detta hus, men visst är det så? De är ganska korkade, eller hur?
De tittade på varandra och skrattade. Ett glatt och befriande skratt.
Martina duckade för en gren som kom vispande.