Skapelsens krona
är översat från engelska av Annika Preis efter

Life Force

Copyright © 1993, 2017 Fay Weldon og Lindhardt og Ringhof Forlag A/S

All rights reserved

ISBN: 9788711739792

1. e-bok version, 2017

Format: EPUB 2.0

SAGA Egmont www.saga-books.com – a part of Egmont, www.egmont.com

Tillägnad

Nell Leyshon

utan vilken den här romanen inte hade

kunnat skrivas i den form den har

Ingenting händer

och ingenting händer

och sedan händer allting på en gång.

Marion

Leslie Beck tittade in häromdagen. Han hade en oljemålning under högra armen. Förr i tiden verkade armarna alltid vara för korta för kroppen, men nu hade han tvingats sträcka högerarmen för att få den att räcka runt målningen, och den vänstra hängde med av bara farten, så i dag såg han inte bredare ut än han var lång, som en rugbyspelare, utan för uttänjd för sitt eget bästa, som en sådan där basketbollspelare som gör mål bara genom att sträcka sig över huvudet på alla andra och släppa ned bollen i korgen. Varpå alla tjuter och hurrar, fast jag för min del aldrig har begripit varför det ska vara så märkvärdigt i sig att vara längre än alla andra. Eller också hade Leslie Beck helt enkelt magrat, samtidigt som jag själv hade krympt. Hur som helst hade storleksförhållandet mellan oss på något sätt förändrats, till min fördel.

Jag tyckte aldrig att Leslie Beck verkade tillräckligt stor för sina hustrur. Först Jocelyn och sedan Anita. Äktenskapet blir enklare när mannen är synbart större än kvinnan, eftersom det får den maktbalans som oftast är till mannens fördel att framstå som mer naturlig. Det väcker mindre vrede mot mannens krav på dominans. Jag är inte gift, så jag kan lugnt notera sådant utan att gripas av ångest och skräck. För att vara mer exakt hade Leslie Beck en gång varit knappt en och sjuttioåtta och framstod nu som en och sjuttiotre. Fem centimeter kan göra en helvetes skillnad!

Jag insåg att Leslie Beck måste närma sig de sextio. Det var ju möjligt att hans sanna jag började lysa igenom, som det alltid gör till slut, och att jag upptäckte att jag inte var tilltalad. För även om hans röda hår var tjockt och krusigt slog det mig att det förmodligen inte alls var hans eget hår utan en halvdyr peruk och även om han gick spänstigt undrade jag om han skulle börja dra benen efter sig så fort han kom om hörnet och även om han bar tavlan utan synbar ansträngning kanske han hade behövt ta en paus och dra efter andan för att åstadkomma den effekten. Faktum var att jag utan något giltigt skäl helt hade tappat intresset för Leslie Beck. Alla blir sextio förr eller senare. Om man har tur, vill säga.

”Hej, lilla Marion”, sade han.

”Nej, men hejsan Leslie”, sade jag. ”Vad är det du har under armen?”

”En av Anitas målningar”, sade han. ”Jag trodde att den kanske kunde intressera dig.”

Och Leslie Beck lade målningen, som var gjord på en riktig, dyr, spänd duk, en gånger en och en halv meter, på det stora skrivbord jag håller rent för just sådana eventualiteters skull och packade upp den. Sjok av polysterenbubbel föll ned på golvet och låg där som krossade isflak som hade utsatts för övernaturliga krafter. Leslie Beck var rädd om sin tavla.

”Hur mår Anita?” frågade jag. Han hejdade sig. Han såg på mig. Ögonen var fortfarande blå även om de var ljusare och vattnigare än de en gång hade varit. Nu vällde tårarna fram i dem.

”Jag lyckas hålla mig uppe”, sade han, ”men hon är död.”

Och jag såg mig om i galleriet, Marion Loos galleri, alldeles intill Bond Street, min stolthet, mitt livsverk, mitt levebröd (som det nu var med lågkonjunkturen i landet) och min trygghet (sådan den var med tidvattenvågen av våld och oro högt över alla trösklar) och jag var glad över att jag hade satt min tillit till materiella ting och inte till människor. Men solen fick för sig att komma fram bakom molnen just i det ögonblicket och lysa rätt in genom fönstren och på de tavlor av en en viss skotsk konstnär, William MacIntyre, som jag för tillfället hade hängande, och även om det teoretiskt sett var meningen att de skulle reagera på det plötsliga ljuset genom att återkasta sin egen inneboende energi, låta den mänskliga visionen matcha solkraften, hängde de bara där och såg trista ut, som om ingen någonsin skulle köpa dem eller i anständighetens namn kunna förväntas köpa dem. Jag såg dammet sväva i luften och kände stanken från de avgaser som hade sipprat in i galleriet med Leslie Beck. Ändå var det som om solen genom att dyka upp i det ögonblicket sände en ljusstråle rätt in i min själ och gjorde mig yr, förmodligen inte av sorg över Anita utan för att någon mäktig känsla av släktskap med henne hade väckts inom mig. Det kanske bara var avsmak för Leslie Beck.

”Jag trodde att du visste det”, tillade han. Som om alla skulle hålla sig underrättade om vad som skedde i hans liv och när det skedde! Lägg ägg, Leslie Beck!

”Nej, det gjorde jag inte”, sade jag. ”Jag beklagar.”

”Nästa gång du har en samlingsutställning kanske du vill hänga den”, sade han. ”Vad tycker du om den?”

Men för en gångs skull såg jag inte på en målning för att se om den var bra eller dålig utan bara för vad den hade att berätta. Det var en interiör och motivet var Leslie och Anita Becks sovrum, vilket jag mindes väl från något tillfälle när hon hade varit borta. Var hade hon varit? Hälsat på barn eller sjuka föräldrar antagligen. Sådant där som ingår i det vidlyftiga familjeliv andra människor har, men som jag själv aldrig har haft eller tror att jag någonsin kommer att få. Jag har katter och det passar mig bra.

”Det är en outhärdlig tragedi”, sade han. ”Precis när Anita hade upptäckt sin begåvning!”

”Utan tvekan”, sade jag.

”Jag skulle tro att den är värd mellan sex och sju tusen pund”, sade han.

Aphra kom emot oss, så jag brydde mig inte om att säga: ”Du skämtar väl?” Aphra linkade glatt.

”Nej, men hej”, sade Leslie Beck, så där uppmärksamt som män brukar bete sig när Aphra är i närheten. Aphra är tjugofyra år och har massor av mörkbrunt, krusigt hår som höjer sig från en slät panna och svallar trassligt över smala, krökta axlar. Näsan är stor och läpparna är för smala, men hon går i mycket korta kjolar och sprudlar av energi och ingen verkar oroa sig för detaljer i utseendet, allra minst Aphra själv. Hon hade svartvita, randiga tights, med ränderna längs efter benen och inte runt dem. Trots att jag med jämna mellanrum ber henne klä sig lite stillsammare för att inte konkurrera ut tavlorna bryr hon sig inte om det. Nu böjde hon sig ned för att gnida en tå som hon hade slagit rejält och vek sig dubbel utan minsta svårighet, vilket Leslie Beck också noterade. I en annan ålder och vid en annan tidpunkt och på en annan plats skulle han ha visslat.

”Vilken fin tavla!” sade Aphra. Hon hade gått på en kvällskurs i konsthistoria och ansåg sig ha rätt att komma med bedömningar, även om jag bad henne låta bli. Det var dock tyvärr sant att de tavlor hon tyckte bäst om var de som såldes först.

”Det är min hustru som har målat den”, sade Leslie Beck. ”Det är en studie av vårt sovrum. Det var jag som föreslog att hon skulle börja måla. Hon behövde ha någonting eget. Du vet hur det är med kvinnor. Hon skulle aldrig ha börjat måla om jag inte hade uppmuntrat henne.”

”Det verkar i alla fall som om hon tyckte mycket om ert sovrum”, sade Aphra och hoppade och linkade iväg för att förhoppningsvis ta itu med posten.

Och sedan kom Barbara ut från förrådet och Leslie Beck sade: ”Nej, men hej!” i en ton som passade bättre för en medelåldera kvinnokarl än för en äldre änkeman. Eftersom Aphra bara var strax över tjugo var hon ett mindre realistiskt objekt än min andra assistent, trodde Leslie Beck. Barbara hade examen i konsthistoria och en make som var bibliotekarie och ett litet barn och det där milda och lite förbryllade uttrycket unga mödrar som nyligen har nått denna status brukar ha. Hon var inte för vacker och inte för ung och verkade gå och längta efter någon som skulle förklara saker för henne och göra henne lycklig.

”Hej”, svarade Barbara, hövligt och formellt, och gick vidare.

”Du är suverän på att välja personal”, konstaterade Leslie Beck och jag vände min uppmärksamhet mot målningen igen. Samma gräddgula gardiner och samma vita bomullsöverkast, men riktigt fin kvalitet håller förstås länge. Tapeterna var randiga. Jag mindes dem som blommiga, så det hade i alla fall förändrats. Jag mindes den njutning Leslie Beck hade skänkt mig ovanpå det där vita sängöverkastet, eftersom vi inte hade gett oss tid att vika upp sängkläderna, och jag mindes hur avundsjuk jag hade varit på Anita Becks mjuka kuddar. Men minnet var diffust, som om någon annan hade bebott den kropp som låg där med särade ben och villigt välkomnade Leslie Beck i en annan kvinnas säng medan han gav och tog den häpnadsväckande njutning som han ansåg vara hans att ge och ta.

Målningen var inte i min smak och det hade inte kvinnan som målade den varit heller, hon som hade konkurrerat ut Jocelyn och som Leslie alltid hade beklagat sig över – för att hon var ful och beroende och slafsig och allmänt trist – egenskaper som jag om sanningen ska fram hoppades skulle vara minst karakteristiska för mig själv. Bilden var suddig i kanterna och fotografisk till motiv och utförande. ”Man skulle nästan kunna plocka upp den där kammen och använda den!” Jag kunde redan höra kommentarerna vid vernissagen. Jag ville inte ha ett sådant arbete på väggen, ens i ett halvmörkt hörn på en samlingsutställning. Jag hade min stolthet. Jag ville inte ha så lättförtjänta pengar. Målningar av det här slaget sålde bra på en mellanmarknad, i mellanprislägen, men det var inget nöje, ingen risk, ingen utmaning, att ta det säkra för det osäkra. Jag kunde dö av tristess eller utnämna Barbara till föreståndare och bara sitta hemma och vänta på att inkomstkällan skulle torka ut. Vad själva kammen beträffade, gammaldags och med silverbeslag, hade Anita Beck helt enkelt inte sett vad som hade investerats i den och det ansåg jag att hon borde ha gjort. Det var vad målare var till för. Jag hade lyft upp den där kammen på min tid, och dragit den genom håret. Leslie Becks och mina behov hade rufsat till håret när mitt huvud vreds åt än det ena och än det andra hållet bland Anita Becks mjuka, fyrkantiga dunkuddar. Jag hade behövt kamma mig. Jag och alla andra. Vi hade använt kammen och sedan säkerligen petat bort våra hårstrån från den, inte så mycket av respekt för Anita, den andra hustrun, som för att bespara Leslie pinsamheter.

”Det är inte riktigt min stil, Leslie”, sade jag. ”Inte riktigt galleriets stil.”

”Det är synd i så fall”, sade han, ”eftersom du var ett sådant stöd för henne och hon tyckte så mycket om dig. Jag ville ge dig första chansen.”

”Du tänker på Jocelyn”, sade jag, ”inte Anita.” Och det verkade som om han fick tänka efter en stund innan han kom ihåg vem Jocelyn var.

”Hursomhelst tycker du säkert att det är intressant att höra att Anita byggde upp en hel kollektion av målningar under dom sista åren”, sade han och avfärdade allt övrigt. ”Du måste titta in och se dom. Hon fick levercancer. Hon dog tre månader efter diagnosen. Det låg i släkten. Hennes mamma dog av det också. Det var förfärligt. Anita målade mest interiörer, men det finns några landskap också. Jag vidgade hennes vyer bit för bit. Drog ut henne ur huset.”

”Stackars Anita”, sade jag.

”Hon var så enastående känslig”, sade Leslie Beck. ”En sådan mottaglighet är en speciell begåvning. Men hon hade så dålig självkänsla när hon lämnades helt åt sig själv. Jag vill gärna tro att jag hjälpte henne. Jag har förstås inte tänkt släppa alla målningarna meddetsamma. Jag kan konstmarknaden. Hon ligger begravd bredvid sin mamma, i familjevalvet.”

”Så trevligt”, sade jag. ”Alla tillsammans, som det borde vara i familjer.”

Jag framstod väl inte som speciellt känslig eller deltagande, men jag hade inte behövt oroa mig. Jag kunde vara hur trubbig som helst utan att Leslie Beck märkte det. Jag hade inte tänkt på Anita som en medlem av en familj som skröt om ett eget begravningsvalv, snarare tvärtom, men numera kan man förstås köpa allt för pengar, till och med en släkthistoria. Även om ”valv” i och för sig kunde betyda en liten nisch för gravurnor.

”Jag lämnar i alla fall Anitas målning här så att du kan tänka på saken”, sade han. ”Det är inte någon av hennes allra bästa, även om jag förstås är fäst vid den, men jag är fäst vid dom alla.” Och sedan vände han ryggen åt målningen och förpackningsmaterialet som fortfarande låg och blänkte på golvet och gjorde sig beredd att gå. Ännu mer avgaser trängde in när han öppnade dörren, fast jag insåg att han knappast kunde klandras för det.

Han stannade till i dörren och vände sig mot mig. Han hade en mycket välskuren grå kostym och en ungdomlig slips. Kinderna var rosiga. Han såg ut som en köttätare och drinkare. Jag är vegetarian.

”Jag vet inte hur jag ska klara mig utan henne”, sade han. ”Jag vet inte hur jag ska överleva!” Han talade tillräckligt högt för att både Aphra och Barbara skulle höra honom. Aphra var inne i förrådet och Barbara stod i det inre galleriet och ägnade sig åt en förvirrad diskussion om priset på en mycket liten MacIntyre som en eventuell köpare ville ha uppmätt, både med och utan ram, brutto och netto så att säga. ”Kära lilla Marion”, sade han sedan drömskt, ”jag tänker ofta på dig, ska du veta.”

Om han inte hade sagt det skulle jag ha trott att han led av något slags retrospektiv minnesförlust och inte kunde hållas ansvarig för vad han sade och gjorde eller för hur han förolämpade sin hustrus minne och då skulle jag ha förlåtit honom. Om han hade glömt mig helt och hållet skulle det väl ha varit förståeligt, om än inte särskilt smickrande. Men att han inte fann någonting stötande i att sälja stackars Anitas målning till mig trots att han mindes, och att han dessutom hade rekonstruerat den stackars kvinnans liv för att förse sig själv med ett lyckligt äktenskap och till och med var så ytligt förälskad i sin egen sorg att han inte drog sig för att försöka flirta med min personal, det var outhärdligt.

”Och du har lyckats så väl till slut”, sade han. ”Marion Loos galleri! Vem hade någonsin trott det? Och det måste bero på att du har haft tur med affärerna eller att du har någon som backar upp dig. Någon rik och trevlig bankir kanske?”

”Jag har ingen som backar upp mig”, sade jag. ”Ingen bankir. Det du ser är mitt eget arbete. Vill du vara snäll och stänga dörren. Du släpper in avgaser. Jag har astma.”

”Ja, det stämmer”, sade han och log, och det fungerade nästan. ”Det kommer jag ihåg. Men det måste vi hålla tyst om, eller hur?” När han log visade han tänderna och såg ung och okynnig ut och på något sätt självsäker igen, som om hans uppfattning av verkligheten var den enda rätta och civiliserade varianten.

”Undrar du ibland?” frågade han.

”Jag undrar aldrig”, sade jag.

”Det finns saker som det är säkrast att hålla tyst om”, sade han. ”Men jag är säker på att du hittar ett bra ställe att hänga Anitas tavla på. Livet har varit enklare, som du säkert förstår.”

Tänderna var fortfarande vita, skarpa och regelbundna. En gång fick de mig att tänka på ett litet trivsamt, knaprande djur och sedan, när han blev mer dominerande, på någonting farligare, som en glänsande räv kanske, som rotade omkring runt mig och ovanpå mig, en vision som till och med mitt under älskogen kunde övergå i föreställningen om en räv som hade kommit loss i ett hönshus och slet och rev och dräglade med blodet och fjädrarna sprutande, och då tappade jag drivkraften, min förmåga att släppa kontrollen – vilket aldrig har varit min starka sida – och fick låtsas att jag fick orgasm. Han var lätt att övertyga. Och sedan bytte han sida och förvandlades till tuppen som hade överlevt slakten och nu stod bredbent på dynghögen och kråmade sig och gol: ”Duktiga jag! Duktiga jag, så mallig jag är!” Sexualiteten kräver så mycken tillit. Bara tänka sig att öppna hönshuset för räven, för att inte tala om att krypa till sängs med tuppen kväll efter kväll! ”Det blir en minneshögtid för Anita på fredag”, sade Leslie Beck. ”Det var så många som höll av henne. St Martin-in-the-Fields. Klockan tre. Det skulle verkligen vara fint om du kunde komma. För mig blir det förstås fruktansvärt. Jag kommer förmodligen att bryta ihop. Men jag tror ändå att – jag har en oerhörd livskraft. Jag kan redan känna den komma tillbaka.” Och så spretade han med fingrarna och såg på händerna och jag såg också på dem. De långa tummarna krökte sig utåt från handflatan, smidiga och böjliga ända ut till den yttersta leden. Minnet av dem fick mig nästan att flämta. Han mötte min blick. Han smålog. Och sedan stängde han äntligen dörren och gick sin väg.

Aphra hade redan börjat städa undan och samla ihop det sista av förpackningen från målningen. Jag var glad att jag hade henne. Och jag var mycket glad att jag hade Barbara också, för även om hon kunde gå i egna tankar och vimsa till saker visste hon precis vad hon skulle säga till en kund i rätta ögonblicket och lyckades få det hon sade att låta helt spontant – vilket jag ibland misstänkte att det faktiskt var – och därför fullkomligt trovärdigt. Hon tyckte så illa om att säga någonting obehagligt och var så angelägen om att se det bästa i allt att hon inte kunde låta bli att till och med vara entusiastisk över de sämsta tavlor vi hade – faktum är att hon var extra entusiastisk över dem – av rädsla för att ett enda nedsättande ord skulle tränga genom etern och såra konstnären i hans vindskupa. Konsten var helig för Barbara. Det hindrade inte att jag ibland ville ruska om henne. Jag ville få henne att förstå att allt inte var bra bara för att det var Konst. Och att allt som sålde inte behövde vara dåligt.

”Vilket äckel”, sade Aphra om Leslie Beck. Anita hade vigt hela sitt liv åt detta äckel. När man lever med en man är det ingen som talar om för en att han är ett kräk. Det vill de inte. De tänker att det är ju hennes val och att det vi har kanske inte är så mycket att hurra för heller, och hur ska vi någonsin få veta vad andra tänker när de är så hövliga? Den ena kvinnans äckel är den andras stora kärlek och det är kanske lika så gott. Rent objektivt ville jag inte tycka att Leslie Beck var ett äckel, varken för Jocelyns eller Anitas eller Noras eller min egen skull.

Barbara hade ställt målningen på en stol och studerade den. Aphra ställde sig bredvid henne. ”Det borde inte fungera och ändå fungerar det”, sade Barbara. ”Vad håller den där kammen på med? Den verkar höra hemma i en helt annan målning. Rockwellska detaljer i mitten. Monets magi runt om!”

”Monetsmörja”, sade Aphra, som ville jävlas lite med Barbara.”Det är synd att hon är död. Jag gillar den där biten i mitten.”

”Det finns väl inga hårstrån kvar i kammen?” frågade jag. Jag hade inte tänkt titta efter själv. Det kunde finnas fyra olika strån, sa vitt jag visste – ett av Anitas egna, rödlätt och slappt, kanske ett av mina, långt och mörkt, och ett av Rosalies bruna och krusiga och ett av Noras korta och blonda. Och fler. Hur många fler? Leslie Beck älskade helst i sin hustrus säng. Förbannade Anita, som aldrig fattade någonting!

”Nej”, sade Barbara och lät förvånad. ”Jag kan inte se några hårstrån.”

Jag hade höjt rösten, det hörde jag. Jag gör det när jag är stressad. Idioterna gled ut och in på galleriet i en jämn ström. De hade mycket att säga och höll hårt om börsen. Det var inget nytt.

”Ställ in tavlan i förrådet medan jag funderar på vad vi ska göra”, sade jag, eftersom jag antog att jag skulle bli tvungen att göra någonting, och Aphra tog tavlan och sprang iväg med den och jag såg plötsligt hennes svartvita ben som en ganska välkommen återfödelse av den levande op-konsten och mitt skrivbord var obelamrat igen, men ingenting var som förut eller kunde någonsin bli det, och det som hade skett kunde glömmas men aldrig göras ogjort. Det var så länge sedan och efter alla dessa år kände jag till sist skuld.

Nora

Det här får räcka ur Marions synvinkel. Jag utnämnde mig bara tillfälligt till hennes krönikör, eftersom jag blev upprörd över Leslie Becks återkomst till vår lilla krets. Jag har förstås bara hört det av Rosalie, som Marion ringde och berättade det för, med viss upphetsning, och händelsen har först filtrerats genom Marions sinne och sedan genom Rosalies och sedan förmodligen oundvikligen ytterligare förvrängts och överdrivits när jag, Nora, har satt det på pränt. Fast det vill jag helst inte tro.

Marion Loos, ungmö, konsthandlare och galleriägare, är mer Rosalies vän än min. Hon och jag har glidit ifrån varandra på sista tiden, men så köper jag heller inte konst. Rosalie gör det ibland, fast det är rena vansinnet. Hon borde spara allt hon kan.

Jag använder medvetet ordet ”ungmö” om Marion, eftersom naturen verkar ha föregått händelsen, eller snarare avsaknaden av händelse. ”Jag är ungmö”, förkunnar Marion, ”och jag är stolt över det.” Hon antyder att man inte bör undvika ordet utan istället koncentrera sig på att göra tillståndet åtråvärt och därigenom göra ordet acceptabelt. Ja, det är nog bra för henne. Hon vill kämpa sig fram i motvind. Det vill inte jag.

”Marion försökte vara rättfram och oberörd”, sade Rosalie, ”men hon var verkligen upprörd. Hon till och med grät. Jag har aldrig hört Marion gråta förut. Har du?”

”Inte offentligt”, sade jag, även om jag alltid hade trott att Marion förmodligen grät i ensamhet eller när hon satt där med sina två perserkatter, Monet och Manet, som var lika välkammade, storögda, nervösa och modiga som hon. Räckte det med målningarna på väggarna – dessa tributer till hennes smak, omdöme och stil, för att inte tala om inkomst – böckerna på hyllorna, flimret från teven, förväntningarna inför nästa arbetsdag för att utestänga ensamheten när gästerna hade gått och lägenheten var tyst och den breda sängen för evigt tom? Levde Marion Loos med en känsla av att livet var förött eller kände hon att hon hade gjort det bästa av det?

”Jag vet vad du tänker, Nora”, sade Rosalie. ”Du tycker synd om en kvinna som inte har man och barn. Men du är inte klok.”

Rosalie har, eller hade, en man som klättrar i berg. Wallace for iväg till Schweiz en helg för att klättra, eller sade att det var det han skulle göra, och kom sedan bara aldrig hem igen. Inget lik hittades och han blev sedd när han steg av tåget i Zermatt. Han hade bokat rum på ett Gasthaus, men dök inte upp den kväll han väntades. Eftersom det var februari och högsäsong gav man rummet till någon annan. Det är väl bara en obetydlig detalj förstås, men det är sådant man minns. Rätten har vägrat dödförklara Rosalies man förrän om ytterligare två år. Under tiden lever Rosalie och barnen – genom ett mirakel eller makens förutseende – drägligt på försäkringspengar. Rosalie uthärdar den här situationen, som skulle kunna vara nedbrytande och pressande för andra, med en jämvikt som stör mig och Marion och Susan, som är hennes vänner. Susan är fortfarande Rosalies vän även om hon inte längre är min.

”Om han är död lider han inte”, säger Rosalie. ”Och om han inte är död är han tillsammans med en annan kvinna och är lycklig.”

Hon har blivit för fet och sitter och ser på teve och äter fish and chips med barnen, går omkring i vida, blommiga blusar och kjolar med midjeresår, svämmar över behån och mår bra, gillar att sitta och skvallra med vännerna.

Vi som är hennes vänner påminner henne förstås om att någon på försäkringsbolaget en dag kommer att ifrågasätta om de verkligen är tvungna att fortsätta med utbetalningarna och då kommer hon inte att få några pengar längre, men Rosalie vägrar att oroa sig för en gräslig framtid, för att inte tala om att kämpa för att försöka undvika den. Marion, Susan och jag hjälpte henne genom de första tårfyllda och upprörda veckorna efter makens försvinnande, matade henne med lugnande tabletter och satte henne sedan på avvänjning. Nu sitter hon bara hemma hela dagarna, trots att hon inte tar tabletter. Den här förmågan till total lättja chockerar oss andra lite grand. Om vi har dammråttor i hörnen beror det på att vi har mycket att göra och att andra saker känns viktigare. Rosalie ger numera bara fan i det. Strumpbyxorna korvar sig runt fotlederna. Om de ska räcka till över höfterna blir de för långa i benen. Ingen skulle vända sig om efter henne på snabbköpet.

”För min del tror jag att Marion blev mest arg på Leslie Beck för att han flirtade med hennes personal istället för med henne”, sade Rosalie.

Det ville jag inte tro. Jag föredrog att tro att Marion Loos var upprörd för att Anita var död. Jag hade själv blivit störd av nyheten.

”Ja, du har ju tid att sitta och grubbla på sådant”, sade jag och tittade på klockan och gick nedför backen till kontoret, där jag arbetar deltid. Jag utför allmänt kontorsarbete för en mäklarfirma som kallar sig Accord Realtors, ”accord” för att det placerar dem i början på de gula sidorna och ”realtors” för att de tror att det ger dem en internationell och fräck image. Accord Realtors har sina kontorslokaler i den butiksarkad som går från Richmond Station, den livliga ändstation som tar en snabbt, om än inte bekvämt, in till Londons centrum. Richmond är ett trevligt ställe. Themsen rinner rätt igenom. Det ligger tillräckligt långt från centrum för att ha en egen karaktär och tillräckligt nära för att smittas av storstadens vitalitet. Var man än kikar in i skymningen, alldeles innan ljusen tänds och gardinerna dras för och fönsterluckorna stängs, ser man avlutad fur och blåvitt porslin, bokhyllor och skrivmaskiner och tavlor på väggarna och om man blir avundsjuk är det meningen. Titta på oss, lyder budskapet, vi är bildade och liberala, människor med god smak och intellektuella intressen och belastas inte av för mycket pengar, även om vi en dag kommer att få det också, om det finns någon rättvisa i världen. Richmond är lagom välbeställt. Det finns få tiggare och många härbärgen för de hemlösa och man kan skicka flickorna ensamma till skolan. Det lokala biblioteket är välbesökt, det finns en affär som bara säljer palmer och konservatorerna har mycket att göra. Det finns tillflykter som Richmond över hela jordklotet, dit människor som Rosalie och Wallace, Ed och jag själv och Susan och Vinnie drar oss undan för att fostra våra barn när tillvaron skrämmer oss.

Mitt skrivbord och min dator står till vänster om dörren. Om receptionisten är ute, och det är hon ofta, hos doktorn eller tandläkaren, är det lugnt på Accord Realtors, så lugnt faktiskt, kära läsare, att jag börjar undra om jag ska få ha kvar det här jobbet länge till. Men det är tillräckligt lugnt för att jag ska kunna sitta och skriva vidare på det här opublicerade arbetet någon timme om dagen. Det jag skriver måste ju helt enkelt ses som förtal och Leslie Beck gillar att stämma folk, och vem vill förresten såra och irritera sina vänner för några futtiga dollar? Så brukar vi i alla fall säga här i Richmond, eftersom vi vill lägga den moraliska ribban högt trots att vi vet att vi förlorar på det. Därför får det bli läsaren som för en gångs skull får bestå fiktionen, då materialet i detta självbiografiska arbete inte gör det. Men jag måste säga att blotta föreställningen om en läsare driver mig vidare och klistrar mig till sidorna, hoppet om, och rädslan för, att det ska finnas någon därute som verkligen läser det här följer mig på resan genom berättelsen. Men glöm allt detta nu, kära läsare, för egentligen vill jag bara ha ditt sällskap. Det blir ensamt här på Accord Realtors. Och shoppingarkaden har fyllts av ett slags vemod som aldrig så mycket belysning kan skingra. Det verkar inte som om någon ville ha de tunna strumpbyxorna i konfektionsaffärernas skyltfönster, eller den belgiska chokladen i konfektyrbutiken. Ingen vill ha flärd längre, ingen vill lägga ut pengar. Jag är säker på att det har med aids att skaffa.

Ändå dyker det fortfarande upp husspekulanter som försöker flirta med mig, inte så ofta som förr förstås, fast jag försöker intala mig själv att det beror på att vi har färre kunder. Jag har ”rena drag” och har alltid varit för mager för mitt eget bästa och har kortklippt, blont hår. Ed säger att jag kan tas för vadsomhelst mellan trettio och femtio, men han kanske bara är snäll. Ed är vänlig och omtänksam och arbetar inom förlagsbranschen. Han är mager och klarögd och har glasögon. Han går alltid omkring med en bok i handen. Jag pratar hela tiden och han säger inte så mycket. Han tycker om att spela jazz väldigt högt. Han ger ett milt och falskt undanglidande intryck. Ibland ser han yngre ut än sin son Colin. De är mycket lika. Men Ed dricker mycket lite sprit och Colin dricker rätt rejält och kan ibland se rätt sliten ut vid frukostbordet.

Och den här ”livskraften” som Leslie Beck hänvisade till, enligt Rosalie och enligt Marion Loos (som såg den i Leslie Becks skälvande händer) och som jag, Nora, tar på djupt allvar? Jag svär på att den existerar och genomströmmar allas våra liv med tillräcklig styrka för att löda samman verkliga och fiktiva karaktärer till väsen av samma natur och förena läsaren med både verklighet och fantasi. I glöden från den livskraften kan det liv man lever och den bok man läser inte särskiljas. Leslie Becks livskraft är inte så mycket en energi som bottnar i sexuell åtrå som i sexuellt missnöje, behovet av att hitta någon bättre därute och därigenom någonting bättre hos sig själv, en energi som arbetar mot en annan och skapar en ljuvlig, upplivande friktion eller störtar framåt sida vid sida som triumfvagnarna i Ben Hur med hjul som stöter mot varandra, kör rätt in i varandra i vansinnig takt, tills det slår gnistor av lycka och förtvivlan och skapar vilda föreställningar om seger och nederlag inom oss, men som när det kommer till kritan är en blind kraft som inte handlar om mycket annat än slump och överlevnad. För vad gör vagnarna annat än kör runt, runt på banan och hur ska kapplöpningen någonsin kunna ta slut? Vem ska avgöra vem som har vunnit och vem som har förlorat? Så svårt det är att försona nattens jag, det där levande väsendet inne i de våta slemhinnorna, den uppsvällda njutningens väsende med dagens behärskade och angenäma jag. Det första jaget är irrationellt, okontrollerat, universellt och skamligt och det andra jaget, det stackars ömkliga och ändå mäktiga jaget, längtar efter moraliska gränser i universum. Marion Loos skrämde sig själv så tidigt med sitt första jag, livskraftsbeteendet, att hon bedövat gled in i ett halvliv med katter. Så ser jag det, men det gör inte Rosalie. Hon säger att Marion lever ett rikare liv än dom flesta, eftersom hon ser sitt liv som ett mål i sig självt och inte bara som en kran som andra liv kan rinna genom. Rosalie säger att det bara är de barnlösa som har kontroll över sina egna själar och kan färdas mellan himmel och helvete.

Och tills Marion nu kom springande till Rosalie och grät och klagade över att Leslie Beck hade dykt upp i våra liv igen och att Anita var död har hon självt sagt och tyckt mycket litet om allt detta. Det har alltid irriterat mig att vissa människor kan leva från dag till dag utan att det händer någonting! Hur kan de öppna burk efter burk med kattmat och sätta ut en svart sopsäck med kattsand varenda vecka medan andra människors barn föds och växer upp, och går omkring och pratar och beter sig som om allt var i sin ordning medan deras liv rinner bort och de i själva verket lever i ett slags handlingsförlamning och ju bara måste veta om det? Folk kan dö i sådan handlingsförlamning, det är problemet, och det är bara tårarna i ögonen när de undergivet lämnar tillvaron som visar att de till sist har blivit medvetna om att Livet har slösats bort. Livskraften sköt förbi strax utanför omloppsbanan och blev en besvikelse, som en väntad meteor som går förbi så långt från jorden att den knappt syns. Om man inte gör någonting händer det heller ingenting, brukar jag säga till Marion Loos och hon säger: ”Lägg av nu, Nora! Jag vill inte att någonting ska hända. Jag är fullkomligt nöjd som det är. Du talar om dig själv.”

Anita vaknade åtminstone upp ur sin slummer en dag och började göra någonting, började måla, även om hon hade väntat så länge att hon avbröts av döden själv.

Marion, Rosalie, Susan och Nora, det vill säga jag själv. Vi har åtta barn tillsammans, alla i de första eller översta tonåren nu. Jag ska tala om vad de heter, men inte skriva mycket om dem ifall jag kan låta bli. Det enda som behöver sägas är att de här barnen skänker oss oändlig ångest och glimtar av glädje, att våra liv har kretsat kring dem i åratal – även Marions liv, eftersom hon fungerar som moster och säger att det räcker gott och väl för henne – och att vi kärleksfullt och missriktat inbillar oss att vår oro för dem fungerar som en talisman. Om man ligger vaken hela natten och väntar på den oansvariga dottern och den knarkande sonen kommer de hem ordentligt. På det stora hela. Ibland kommer de inte alls. Om ens förtvivlan är kluven, blandad med en halvt medveten (i bästa fall) önskan att aldrig se röken av dem igen, så är det ännu sorgligare. Och om åsynen av någon annans barn fortsätter att fylla en med ögonblicklig och total glädje – hoppets triumf över erfarenheten så att säga – så är det ju utmärkt. De heter Catharine och Alan (Rosalies barn), Barney, Amanda och David (Susans barn), Richard, Benjamin och Colin (mina barn). Noll för Marion. Leslie Beck är Catharines far och det gäller också Amanda. Wallace har aldrig insett detta om Catharine och Vinnie har aldrig undrat varför Amanda har krusigt, rödblont hår och måste gå med tandställning. Både Vinnie och Susan har breda käkar och stora, jämna tänder och den enkla sanningen är att Amanda har fått Susans tänder i Leslie Becks rävsmala, rotande käft och att hon har evinnerliga problem med dem, stackars liten, medan tandläkaren kämpar mot ett genetiskt mindre lyckat ansikte.

Det man vet om sina vänner får man aldrig, aldrig avslöja! Människor rör sig mycket i Förenta staterna, skaffar sig nya vänner, lär sig att gå vidare och börja om från början och det kanske de gör rätt i. Här i Richmond i England har vi en tendens att stanna kvar, och förfasa oss.

Så låt mig föra dig bakåt i tiden, från den kyska tryggheten i Richmond och intigheten på Accord Realtors till dramatiken och spänningen 1974, till Leslie Becks storslagna hus, nummer 12 Rothwell Gardens, London NW1. Det har just målats vitt efter att i åtta år ha blänkt i ganska anslående sextiotalsskärt. De gula stuprören och takrännorna är nu prydligt och förståndigt svarta. Leslie har blivit försiktig, precis som resten av nationen, och tillnyktringen visar sig först av allt i valet av färger. IRA-bomber har exploderat i bussar och på tåg och det är inte tillrådligt att sitta vid fönstret på restauranger och det allra värsta är att oljepriserna har stigit dramatiskt, eftersom OPEC-länderna i gulfen har bildat kartell. Det kanske är djärvt med färg, men det är tryggare att vara vanlig. Det går rykten om att ransoneringskuponger håller på att tryckas och den allmänna känslan är att västerlandets fall är nära, att allting på något sätt håller på att falla ihop och att Marx hade rätt. Eller en poäng till Sovjet, om man så vill. Så kan det gå.

Det var en sommarförmiddag. Det var kaffedags. Rosalie manövrerade sittvagnen uppför yttertrappan till Leslie och Jocelyn Becks hus. Catharine, som var Leslie Becks icke erkända barn, satt i vagnen, som var aningen för liten för henne. Det magnifika magnoliaträdet i trädgården stod i full blom. Det var en strålande dag. Rosalie förväntade sig att allting inne i det här huset skulle andas frid och lycka, eftersom dramatiken och fasorna i yttervärlden påverkade hemlivet i mindre utsträckning än de gör i dag. På nittiotalet öppnar folk dörren med tårar i ögonen och om man frågar vad som står på säger de: ”Jag har sett på nyheterna.” Då var det inte så. Det kanske bara berodde på att färre kameror var i omlopp.

Rothwell Gardens består av en rad ganska pampiga, senviktorianska hus vid en trivsamt lummig, privat väg som sveper ned från Rothwell Lane och tillbaka igen och på vägen avgränsar en smal strimma jord för att nära de träd som åstadkommer grönskan i fråga och höjer huspriserna över hövan. (Kom nu ihåg att jag sitter på ett mäklarkontor och skriver det här och inte kan låta bli att tänka på sådana detaljer.) På sjuttiotalet erbjöd Rothwell Lane utmärkta butiker, en liten specerihandel, ett apotek, en järnaffär, en pappershandel, en antikaffär, en skomakare, och så vidare. Nu har det förstås blivit annorlunda. Räntor och avgifter har drivit bort de här vänliga och utmärkta butiksinnehavarna och affärer med badrumsinredningar och exklusiva underkläder har ersatt dem (Marion säger att det måste vara förlustföretag för skatteavdrag eftersom hon inte kan begripa hur någon kan försörja sig på dem). Numera åker invånarna i Rothwells – Rothwell Lane, Rothwell Crescent och Rothwell Gardens – upp till nya Sainsbury’s i Camden Town som alla andra, kämpar sig fram genom labyrinterna av trafik och avgaser för att komma dit och rånas och skuldbelastas av alla nya tiggare och uteliggare i Camden.

Husen i Rothwell Gardens väckte lojalitet och kärlek. Resten av oss flyttade från området när fasorna från innerstaden trängde sig på oss. Susan och Vinnie flyttade först, ut till Richmond, och vi följde efter – Rosalie och Wallace och jag och Ed – men Leslie Beck stannade kvar där han var, klamrade sig fast vid fastigheten under goda och dåliga tider, gifte sig för den, blev sutenör för att behålla den och led säkerligen lika mycket som huset av stormar, tilltäppta takrännor, trämask och uppgivenhet. (Om huset faller ihop faller också ägaren ihop genom ett slags symbiotisk magi. Det här är saker vi känner till på Accord Realtors, men sällan talar om.) 12 Rothwell Gardens är nu värt tolv miljoner pund – om Leslie kan hitta en köpare, vill säga. Hur stor vinst han skulle få vid en försäljning är en annan historia. Så vitt jag vet kan huset vara belånat över sitt nuvarande värde. Under den stora värdestegringen på åttiotalet gav bostadsföreningarna och bankerna ofta lån på ett överskottsvärde av egendomen och lämnade i slutändan låntagarna i sorg och förvirring, eftersom de hade utgått ifrån att långivarna var snålare och försiktigare än de själva.

Familjen Beck, som var tjusigare än vi andra och bodde i det dyraste och finaste huset, hade inga svårigheter att sätta sig på oss. Det tyckte vi förstås illa om. Rosalie och jag bodde på Bramley Terrace, alldeles om hörnet, vilket är en gata med en rad höga, smala hus som byggdes på artonhundratjugotalet i samma klassiska design, med likartad fasad mot likartad fasad, och fortfarande är helt intakta, vilket jag hade glädjen att konstatera när jag häromdagen återvände till våra gamla jaktmarker. De här husen är i dag värda en halv miljon pund (om man kan hitta en köpare). Husen är bara en tredjedel så stora som egendomarna i Rothwell Gardens, men värda mer i proportion till storleken om man betänker att de är billigare att underhålla och enklare att bo i, om man nu orkar springa upp och ned i trappor. På sextiotalet kunde ett par som Ed och jag, den ena redaktionsassistent på ett förlag och den andra redaktör på ”Consumers Watchdog” utan problem klara ett hus i Bramley Terrace, även om den ena blev av med jobbet för att hon ägnade för mycket tid åt barnen och för lite åt jobbet, eller vad hon nu ursäktade sig med.

Jag tog med mig Rosalies Catharine på den här utflykten till det förgångna. Jag trodde att hon skulle tycka att det var kul att se den plats där hon hade tillbringat sina första år och de gator där hon hade lekt. På sjuttiotalet kunde små flickor fortfarande leka ute på gatan. Catharine sade att hon inte kände igen någonting alls. Sedan föll hon på knä.

”Ber du?” frågade jag förskräckt, men hon hade bara kurat ihop sig för att se om hon skulle känna igen gatan ur en annan synvinkel. Och det gjorde hon faktiskt. I alla fall påstod hon det.

”Minns du lyckliga stunder?” frågade jag. Det enda vi vill, när det kommer till kritan, är att våra barn ska minnas sin barndom som lycklig, även om flera av dem verkar ha gnällt sig tjurigt genom den, fast det inte var vårt fel. Det svär jag på.

”Bara om jag inte tänker för noga efter”, svarade hon och jag undrade vad i hela friden Rosalie och Wallace skulle ha kunnat göra för att göra hennes barndom bättre.

”Jag kände mig alltid som en gökunge”, sade hon.

Jaja, vad är någon av oss annat än en siffra i statistiken? Enligt den statistik som har gjorts på vävnadstester är var sjunde av oss fallen efter en annan far än vi tror. Om man sedan beaktar helt normala variationer i temperament, begåvning och allmän estetisk uppfattning är det knappast förvånansvärt att så många av oss känner oss som gökungar och inte tycker att vi passar in i det sammanhang vi har hamnat i.

Rosalie och Wallace bodde runt hörnet i sjuan på Bramley Terrace. Husen på deras sida av torget saknade trädgårdar, eftersom de hade stulits av de stora husen i Rothwell Gardens på artonhundranittiotalet. De lägsta grenarna på Bramley-äppleträden, vilka en gång hade ingått i en stor fruktträdgård och givit området dess namn, bar nu upp barnens gungor i Rothwell Gardens. De rikas barn blomstrar överallt, för det har föräldrarna sett till. Wallace klättrade i berg och var ofta borta. Rosalie passade barnen och ersatte med jämna mellanrum någon antik porslinspjäs. Bramley-äpplen är sådana där gröna, sura äpplen som pöser upp när de steks och är utmärkta i äpplepajer. Konkreta ting är enkla att plocka fram ur minnet medan reaktioner – och då menar jag känsla och gensvar – är mer problematiska.

Det kan ju hända att vi alla började som gökungar och att det var därför vi till sist samlades i den gamla fruktträdgården, för att söka våra likar och för att försöka ta reda på vad saker och ting egentligen handlade om. The Bramleys var ett nytt grannskap för oss alla, ett steg uppåt mot det hem vi tyckte att vi hade födslorätt till. Vad Leslie Beck beträffar skulle man kunna säga att vi alla, så snart vi hade bosatt oss där, satte igång att föda så många gökungar vi rimligtvis kunde inom ramarna för äktenskap och acceptabelt beteende. En gökunges liv är trots allt ganska bra. Från början kanske den har det lite obekvämt i boet, men sedan suger den snabbt och hänsynslöst till sig all tillgänglig näring tills den är vuxen, och då flyger den sin kos. Den föds både girig och otacksam.

Rosalie var bagardotter från Skottland. Hon åkte till England bakpå pojkvännens motorcykel, med Tennysons dikter i ryggsäcken, fimpade killen, gick på sekreterarkurs, gjorde sig av med den värsta dialekten från Glasweg, gick i säng med en antikhandlare och lärde sig allt om antika möbler, fimpade honom och slog sig ihop med en bokhandlare, sög till sig den intellektuella medelklassens språk och attityder, träffade Wallace utanför en tevestudio och gifte sig med honom. (Bokhandlaren hade precis avslöjat förekomsten av en hustru.) Wallace var lång och stilig, lynnig och kylig. Äktenskapet blev ändå inte så dåligt som det hade kunnat bli. Rosalie beundrade honom och blev för ett tag själv hänförd av bergens mystik. Hon anförtrodde mig en gång att hon kunde njuta av sex med vem som helst, vilket ju var en evig tur för henne.