Framsida

Petr Alekseevič Kropotkin

En anarkists minnen

Saga Egmont

En anarkists minnen
är översatt från ryska av Hellen Lindgren efter

Memoirs of a Revolutionist

ISBN: 9788711664001

1. e-bok version, 2016

Format: EPUB 3.0

SAGA Egmont www.saga-books.com – a part of Egmont, www.egmont.com

Företal.

Stora andars självbiografi har i forna tider vanligen haft någon av följande tre typer: så här vilsefarande var jag; på det här sättet blev jag omvänd. (S:t Augustinus.) Så här dålig var jag; men vem vågar kalla sig bättre! (Rousseau.) På detta sätt danades långsamt inifrån och av omständigheternas gunst och nåd ett geni. (Goethe.)

Vid alla dessa former av självframställning är författaren i väsentlig grad sysselsatt med sig själv.

Under det förflutna århundradet plägade framstående personligheters självbiografi vara avfattad efter ettdera av följande tvenne mönster: Så talangfull, så intagande var jag, så erkänd och beundrad blev jag. (Johanne Luise Heiberg.) Eller: Så talangfull och älskvärd var jag; så misskänd blev jag och så hårda strider fick jag genomkämpa, innan jag vann berömmelsens krona. (H. C. Andersen.)

I båda dessa arter av levnadsbeskrivning har författaren företrädesvis sysselsatt sig med, vad hans medmänniskor hava tyckt och sagt om honom.

Författaren av föreliggande självbiografi har icke ägnat sin uppmärksamhet åt sina egna egenskaper, har icke heller skildrat någon sin kamp för att få dem erkända. Ännu mindre sysselsätter han sig med världens domslut; vad andra ha tyckt om honom, omnämner han ej ens med ett ord.

Det finnes här ingen självbespegling. Författaren hör icke till dem, som gärna tala om sig själva; han gör det motvilligt, med en viss blyghet. Här finnes icke heller något självavslöjande skriftermål, ingen känslosamhet, ingen cynism. Krapotkin dröjer varken vid sina laster eller vid sina dygder; han inlåter sig icke på någon vulgär förtrolighet gentemot läsarna. Han meddelar oss icke, när han har varit förälskad, och berör så flyktigt sitt förhållande till det andra könet, att han icke ens omtalar sitt giftermål och att vi blott en gång i förbigående få veta, att han är gift. Att han är far (en mycket öm fader för övrigt) berör han tillfälligtvis och i förbigående, när han i kort sammanfattning omtalar de sista sexton åren av sitt liv.

Han önskar mera att giva en själsmålning av sin samtid än att giva sin egen. Man finner i hans bok en psykologisk skildring såväl av det officiella Ryssland som av det utsugna Ryssland — av det arbetande och av det stagnerande Ryssland. Man finner i hans liv berättelsen om Rysslands historia under hela hans livstid och de europeiska arbetarrörelsernas historia under det sist förflutna århundradets senaste hälft. När han fördjupar sig i sin inre värld, se vi den yttre världen avspegla sig i den.

Lika fullt finna vi här, i överensstämmelse med Goethes syftemål, en framställning av, huruledes en märklig ande danades, och i likhet med den helige Augustinus’ syftemål framläggandet av en inre vändpunkt, som motsvarar det, som i forna dagar kallades en omvändelse, ja, en sådan inre kris är också bokens vändpunkt och kärna.

Det gives i närvarande ögonblick två stora ryssar, vilka tänka för det ryska folket och vilkas tankar komma människosläktet till godo: Tolstoj och Krapotkin. Den förre har ganska ofta i diktens form berättat delar av sitt liv; den senare giver här utan någon som helst diktens omskrivning för första gången en helbild av sitt liv.

Så i grund och botten olika dessa bägge män än äro, är det dock möjligt att uppdraga en parallell mellan deras levnadssätt och livsåskådningar. Tolstoj är konstnären, Krapotkin vetenskapsmannen; men båda finna sig vid en viss tidpunkt av sitt liv oförmögna att ge sig till tåls med den verksamhet, i vars tjänst de offrat så rika medfödda krafter. Religiösa grubblerier förmå Tolstoj, sociala grubblerier Krapotkin att lämna den utstakade banan. Människokärleken fyller dem bägge; de mötas i sin avsky för de högre klassernas likgiltighet, tanklöshet, råhet och grymhet, likaväl som i den medkänsla de känna för det förbisedda och misshandlade lägre folket. Bägge ha mera blick för fegheten än för dumheten i världen. Bägge äro de idealister, bägge reformatoriskt anlagda, bägge fredliga — Krapotkin dock fredligast — änskönt Tolstoj ständigt predikar fred och fördömer dem, vilka själva kräva sin rätt, medan Krapotkin finner dessas tillvägagående berättigat och har umgåtts på förtrolig fot med terrorister. De skilja sig dock mest genom sin olikartade ställning till intelligens och vetenskap, vilka Tolstoj i sin religiösa fanatism ringaktar och nedsätter, medan Krapotkin håller dem i stor ära, om han också ej gillar, att vetenskapsmannen för sitt fackintresse glömmer folket och dess nöd.

Mången man eller kvinna har utfört en stor livsgärning, utan att därför ha levat ett stort liv. Mången personlignet fängslar, fastän hans liv är obetydligt och vardagligt. Krapotkins liv har varit både fängslande och stort.

Man skall i hans levnadshistoria finna alla de element, av vilka ett starkt och rörligt liv består: idyll och tragedi, drama och roman.

Här finnes: barndomen i Moskwa och på landet med talrika patriarkaliska bilder, så mästerligt utförda, att de icke kunna lämna något hjärta orört. Här finnas fina landskapsmålningar, som bevara det ryska landskapets hela doft, porträtt av trofasta och goda underlydande, vilka, ehuru livegna, dock äro barnens beskyddare och vänner, och här är framställd en broderskärlek av sällspord styrka — det är idyll alltigenom. Men vid sidan härav finnes det också dess värre gott om sorger och hemskheter alltifrån barndomen, hårdhet i familjerna, ohyggliga avstraffningar av livegna, en förening av stor inskränkthet och stor hjärtlöshet i deras samfällda verkan på människoöden.

Här finnes dramatisk växling och dramatiska omslag, hovliv och fängelseliv, liv på samhällets höjder med kejsare och storfurstar, liv med proletärer under fattigdom och nöd i London och Schweiz. Här finnas maskeringar som i ett drama. På en och samma dag är hjälten i Vinterpalatset i hovdräkt och talar i bonddräkt i en förstad för att utbreda revolutionära tankar.

Och här finnes romanens spänning. Ehuru ingen i stil och ton kan vara enklare än Krapotkin, finnas till följd av själva stoffets natur i hans berättelse partier, mera spännande än något parti i en av de följetongsromaner, som lägga an på det spännande. Vad kan läsas med större själsrörelse än skildringen av förberedelserna till hans flvkt från Peter-Paulsfängelsets hospitalgård och det dristiga och lyckosamma verkställandet av denna flykt!

Få män hava på liknande sätt som Krapotkin rört sig i alla samhällslager och så i grund känt dem alla. Vilka bilder: Krapotkin som litet barn i maskeraddräkt vid kejsar Nikolajs tron och som page springande efter Alexander II för att skydda honom mot faror — och sedermera i fängelset kallt avvisande gentemot storfurst Nikolaj eller med fasa lyssnande till ljudet av en knackning nedifrån och småningom uppfattande, hur fången i cellen där under honom dag efter dag alltmera mister herraväldet över sitt förstånd. Han har varit kejserlig kammarpage och fattig skribent, har levat studentens, officerens, vetenskapsmannens, upptäcktsresandens, administratorns, fångens och den landsflyktige agitatorns liv. Han har som flykting vissa tider måst leva av te och bröd som en rysk musjik och varit utsatt för spioneri och mordförsök som en rysk kejsare.

Få män hava dessutom haft en så omfattande synvidd som han, överblicken över ett så stort område. Likasom Krapotkin i egenskap av geolog överskådar hundratusentals år i deras förhistoriska tidsföljd, på samma sätt överskådar han sin tidsålders hela kultur. Till den litterära och vetenskapliga bildning, som förvärvats i studiekamrarna och på universiteten, genom kunskapen i språk, genom skönlitteraturen, filosofin, den högre matematiken har han tidigt lagt den utveckling, som fås i verkstäder, i laboratorier och i fria luften, studiet av naturvetenskapen i dess olika grenar, av militärvetenskap och fortifikation, av maskiner och fabriker. Hans bildningsbehov lämnar ingenting oförsökt. Vad måtte icke denna rastlösa ande hava lidit, när man två gånger ådömde den ett flerårigt fängelselivs overksamhet. Vilket tålamodsprov och vilken lärokurs i stoicism! Krapotkin har en gång sagt, att den moraliskt utvecklade individualiteten måste vara grundlaget för varje organisation. Det passar in på honom själv; han har av sitt öde blivit mejslad till en hörnsten för framtidens byggnad!

Krisen i Krapotkins liv har två vändpunkter, som synas mig värda stor uppmärksamhet.

Han närmar sig trettiotalet, i allmänhet den avgörande åldern i en mans liv. Han är till hela sin håg vetenskapsman, och han gör sin stora vetenskapliga upptäckt. Han har sett, att kartorna över norra Asien äro oriktiga, att icke blott den gamla uppfattningen av Asiens geografi är oriktig, men att också Alexander von Humboldts åskådningssätt står i uppenbar strid med fakta. Under mer än två års tid har han fördjupat sig i mödosamma studier; och så med ens ser han en vacker dag förhållandena, huru de i verkligheten äro, såsom ingen förr har sett dem, ser att huvudlinjerna i Asien gå, icke från norr till söder eller väster till öster, men från nordost till sydväst. Han ställer sin upptäckt på prov, använder den på hundra och åter hundra enskilda fall och se, den håller streck.

Han får erfara forskningsglädjen i dess högsta, renaste form, när den lycksaliggörande fyller hans själ.

Ty just då sker omslaget. Härefter följer hos honom sorgen över, att denna glädje faller på så få människors lott. Han frågar sig, om han har rättighet att njuta den blott för egen del. Han känner det som en högre plikt att medverka till att bland massorna sprida det redan förvärvade vetenskapsresultatet än att göra nya upptäckter.

Jag för min del kan icke se denna sak med hans ögon. Enligt Krapotkins åskådningssätt, skulle en Pasteur icke ha blivit den mänsklighetens välgörare, han blev. Jag håller före, att den enskilde framstående mannen verkar mest för de många genom att endast själv frambringa så mycket och intensivt, han förmår. Allt blir dock i sista hand den stora allmänhetens egendom. Men åskådningssättet målar Krapotkin, är en måttstock på hans väsen.

Och samma tankegång driver honom vidare. I Finland, varest han just står i begrepp att göra nya vetenskapliga fynd, varest han kommer på det klara med — något som då var ett kätteri — att och på vad sätt isen under den förhistoriska tiden betäckte Nordeuropa, gripes han av ett sådant medlidande med eländet och kampen för brödet omkring honom — att han känner det som sin högsta, mest bjudande plikt att bliva de fattigas och försummades lärare och hjälpare. Och en ny värld öppnar sig för honom, i det han lär sig av dem, han vill lära.

Fem à sex år senare inträffar i Schweiz genombrottets andra stadium. Redan långt tidigare, under Krapotkins första Schweizervistelse, hade han avlägsnat sig från den statssocialistiska gruppen av fruktan för ekonomisk despotism, av hat till centralisation, av kärlek till den enskildes och kommunens frihet; dock var det först efter hans långa fängelsetid i Ryssland under hans andra vistelse bland högtbegåvade arbetare i det västliga Schweiz, som det nya samhällstillstånd, som föresvävade honom, formade sig i bestämdare grundritning som ett samhälle av förbundna associationer, samarbetande på samma sätt som för närvarande de olika landens järnvägssällskap och postväsen samarbeta utan någon central regering.

Från den tiden har Krapotkins grundåskådning i allt väsentligt förblivit densamma. Han vet, att han ej för framtiden kan utstaka dess bana, håller före, att allt måste framgå av massornas eget byggande och skapande och han gör en jämförelse med medeltidens rättsformer, medeltidens skrån, som skapades nedifrån. Hans tanke — som går stick i stäv mot min egen — tror icke på motsättningen mellan styrande och styrda, ehuru han berömmande betecknar en vän som »den födde ledaren».

Krapotkin kallar sig själv en revolutionär. Sällan har säkerligen en revolutionär varit så human och med all sin avsky för bourgeoisin så blid. Man studsar, när han på ett ställe, där han talar om möjligheten av en sammanstötning med polisen i Schweiz, bekänner en krigisk instinkt i sitt lynne, i det han icke säkert vågar avgöra, om han kände lättnad vid att ha undgått en strid eller missräkning över att ha undgått den. Ett dylikt yttrande av honom är dock enastående. Han har aldrig varit hämnare, men ofta martyr; han ålägger icke andra några offer, men ålägger sig själv sådana. Hela sitt liv har han bragt offer, men bragt dem så, att de se ut att ej hava kostat på honom det minsta; så litet väsen gör han av dem. Han är trots hela sin stränghet så litet hämndgirig, att han stämplar den, han dömer strängast, en fängelseläkare, vars namn han förtiger, blott med de orden: »ju mindre man talar om honom, desto bättre».

Han är en revolutionär utan patos och emblem, som ler åt hela revolutionens teatraliska tillbehör av eder och ceremonier och sammansvärjningar. Han uthärdar jämförelsen med varje frihetsman i varje land under detta århundrade. Ingen har varit högre begåvad och ingen mera oegennyttig än han.

Dock — han ville icke tillåta mig att framför hans bok säga allt det goda, jag tänker om honom, och mitt företal skulle dessutom därigenom svälla ut över alla ett förnuftigt företals gränser.

Georg Brandes.

Första delen.

Barndomen.

I.

Moskwa är en stad, som vuxit genom långsam historisk utveckling, och ända fram till närvarande tid hava dess skilda delar sällsamt nog bibehållit prägeln, som påtryckts dem under den långsamma historiska utvecklingsgången.

Distriktet på andra sidan Moskwafloden — med dess breda, sömniga gator och dess tråkiga, gråmålade, låga hus, vilkas portar äro omsorgsfullt tillbommade både dag och natt — har alltid varit det avskilda kvarteret för den handelsidkande klassen och högkvarter för de i yttre avseende stränga, formalistiska och despotiska nonkonformisterna, som omfatta »den gamla tron».

Citadellet eller Kreml är allt fortfarande kyrkans och regeringens högkvarter. Det framför detta belägna vida området, översållat med tusentals bodar och magasin, har sedan århundraden tjänstgjort som en handelns bikupa och gör fortfarande intrycket av att vara hjärtpunkten för ett stort internationellt handelsnät, som sprider sig över det väldiga kejsarrikets hela areal.

Tverskajagatan och Schmidtbro hava från urminnes tider gällt att vara medelpunkterna för de moderna handelsgatorna, under det att hantverkarkvarteret, Pluschikka och Dorogomilovka bibehålla samma utseende, som kännetecknade deras bråkiga befolkning alltsedan de forna Moskwatsarernas tid. Varje stadsdel utgör en liten värld för sig; alla ha de sin egen fysionomi och leva sitt eget avskilda liv. Till och med när järnvägarna gjorde ett slags inbrott i den gamla huvudstaden, togo de sig för att placera sina maskinverkstäder, sina tunga vagnar och hela sitt bråte för övrigt på den gamla stadens utkanter på särskilda nederlagsplatser.

I alla fall är ingen av Moskwas olika delar mera representativ än denna labyrint av fina, rena, buktande gator och gränder, som ligger bakom Kreml mellan de två stora huvudgatorna, Arbat och Preschistenka, och som fortfarande kallas: »Gamla Beridarbansgatan» — Staraya Konyushennaya.

För en femtio år sedan levde då i denna stadsdel och dog också där så småningom denna gamla Moskwa-adel vars namn så ofta upprepas på de sidor av ryska historien, som handla om tiden före Peter I, men vilken senare försvunnit för att lämna plats för nykomlingarna, »männen ur alla stånd och klasser» — vilka inkallades att tjänstgöra av den ryska statens skapare. Då ädlingarna av den gamla stammen kände sig utvisade ur Petersburgerhovet, drogo de sig tillbaka antingen på Gamla Beridarbansgatan i Moskwa eller till sina pittoreska gods på landsbygden i huvudstadens närmaste omkrets och nedblickade med ett slags hemligt förakt och avundsjuka på det brokiga virrvarr av familjer, som »man visste icke varifrån», kommo och bemäktigade sig de högsta ämbetsplatserna inom styrelsen i den nya huvudstaden på Nevas stränder.

I sina unga dagar hade flertalet av dem försökt lyckan på statstjänst i all synnerhet som militärer; men av ett eller annat skäl hade de lämnat tjänsten, utan att ha nått någon högre befordran. De mera framgångsrika hade verkligen ernått ett slags lugn, nästan framstående plats i sin moderstad — min fader hörde till deras antal — under det att det stora flertalet helt enkelt inlade om avsked från aktiv tjänstgöring. Men varhelst de också sedan hade gjort sina strövtåg som ämbetsjägare och försökare på Rysslands vida areal, alltid kommo de på ett eller annat sätt tillbaka på gamla dagar till sitt gamla egna hus på Gamla Beridarbansgatan under skugga av den kyrka, där de mottogo dopet och där begravningspsalmen hade sjungits vid deras föräldrars likfärd.

Nya skott sköto emellertid fram från den gamla stammen, somliga av dem vunno mer eller mindre utmärkelse i skilda delar av Ryssland. Somliga av dem ägde i hög grad överdådiga hus i modern stil i andra av S:t Petersburgs eller Moskwas kvarter; men den gren, som fortfor att bebo Gamla Beridarbansgatans kvarter nära den gröna, gula, röda eller bruna kyrka, som genom familjeband hade blivit dyrbar, ansågs som släktens mest äkta representant, oavsett den ställning den intog som skott av moderstammen. Dess gammalmodiga överhuvud behandlades med stor vördnad, om ock ej alldeles utan en lätt anstrykning av ironi till och med av dessa yngre medlemmar av släkten, som övergivit sin födelsestad och slagit in på en mer lysande bana i gardesregementena i S :t Petersburg eller inom hovkretsarna. Han var icke desto mindre även för dem en representant för familjens ålder och hävdvunna grundsatser.

Vid dessa tysta gator, långt borta från det handelsidkande Moskwas buller och bång, voro nästan alla husen varandra i det närmaste lika. De voro för det mesta uppförda av trä med grönskiftande tak av järnbleck, deras fasader voro prydda med pelare och portiker, allt målat i glada färger. Husen hade nästan alla en enda våning med sju eller nio stora, klara fönster, som vette åt gatan. En övervåning fanns endast på baksidan av huset åt gården till, en stor gårdsplan omgiven av mindre byggnader för kök, stall och vagnshus, källare och boningsrum för betjäningen. Till denna gård ledde en stor port, vanligen försedd med en mässingsplåt, varpå lästes den enkla inskriptionen: »Herr N. N. Löjtnant eller Överste» — ganska sällan general eller någon motsvarande högre civil ämbetsmannatitel. Men om ett mera präktigt hus, förskönat av ett förgyllt järnstaket och en utsirad portal, reste sig vid någon av dessa gator, bar kopparplåten helt säkert namnet på ett kommerseråd eller en grosshandlare. Sådana personer ansågos såsom objudna inkräktare på kvarterets mark, och de ignorerades helt och hållet av sina grannar.

Det tilläts icke, att några bodar öppnades på dessa avskilda gator; endast i något litet trähus, tillhörande församlingens kyrka, kunde någon blygsam kryddkrämare eller någon grönsakshandlare få tillstånd att slå sig ned. Men så fanns poliskontoret också i motsatta hörnet, och polisbetjänten själv, beväpnad med en hillebard, syntes i dörren för att med detta ofarliga vapen salutera förbipasserande officerare så lång dagen var. När skymningen föll på, drog han sig tillbaka och sysselsatte sig som skoflickare, eller handlade han med en sorts mycket gouterat snus, medelst vilka båda ämbeten han lyckades tillvinna sig stor ynnest hos alla traktens såväl tjänarinnor som betjänter. Livet gick sin gång lugnt och fridfullt — åtminstone för den utomståendes uppfattning — i detta Moskwas Faubourg Saint Germain. På morgonen syntes ingen till på gatorna. Framemot middagen visade sig barnen, åtföljda av sina franska lärare och tyska sköterskor, som togo dem med på den sedvanliga spatserturen på de snöhöljda boulevarderna. Senare på dagen fick man tillfälle att se damerna i deras med två hästar förspända slädar, med en lakej stående bakpå, eller inhysta i ett gammaldags ofantligt och högt familjeåkdon, upphängt på väldiga, böjda fjädrar och framforslat av fyra hästar med en kusk frampå och två betjänter, som stodo bakpå. På aftonen voro de flesta husen präktigt upplysta, och då rullgardinerna icke voro nedfällda, kunde de förbigående beundra kortspelarna eller de dansande i salongerna. »Åsikter» hade då ännu ej blivit moderna, och vi voro ännu långt avlägsna från de år, då i vart och ett av dessa hus en strid hade begynt mellan »fäder och söner» — en strid, som vanligen slöts antingen med en familjetragedi eller med ett nattligt besök av en regeringens polisman. För femtio år sedan hade ännu intet sådant fallit någon in, allt var lugnt och glatt, åtminstone på ytan.

I detta Gamla Beridarbanskvarter blev jag född 1842, och här tillbragte jag de första femton åren av mitt liv. Även sedan min far hade försålt det hus, i vilket min mor dog, och köpt ett annat, och sedan han även försålt detta och vi alltså tillbragt flera vintrar i förhyrda lägenheter, till dess han slutligen funnit ett tredje, som bättre tillfredsställde hans smak och som var beläget på blott ett stenkasts avstånd från den kyrka, där han mottagit dopet, kvarstannade vi oavbrutet inom området för Gamla Beridarbanskvarteret, endast på sommaren lämnande det vid utflyttningen till vårt landställe.

II.

Ett högt, rymligt sovrum, ett gavelrum i vår våning, med en säng, på vilken vår mor låg, och våra småbarnsstolar och bord stående alldeles invid och prydligt dukade bord försedda med sötsaker och sylter i vackra glasbehållare — ett rum där vi småbarn infördes på en ovanlig timme — sådan är den första halvklara hågkomsten i mitt liv.

Vår moder låg för döden av lungsot; hon var endast trettiofem år gammal. Innan hon för alltid skulle skiljas från oss, hade hon önskat att ha oss omkring sig för att smeka oss och för ett ögonblick känna sig lycklig vid vår glädje och hade anordnat denna lilla välfägnad vid sidan av bädden, som hon ej mer kunde lämna. Jag minns hennes bleka, smala ansikte och hennes stora mörkbruna ögon. Hon såg på oss kärleksfullt och uppmanade oss att taga för oss och klättra upp i hennes säng; därpå brast hon plötsligt i gråt och började hosta, och vi fingo tillsägelse att gå.

Någon tid därefter förflyttades vi — d. v. s. min broder Alexander och jag själv — från det stora huset till en liten sidobyggnad på gården. Aprilsolen fyllde de små rummen med sina strålar, men vår tyska sköterska, fru Burman, och Uliana, vår ryska barnjungfru, tillsade oss att gå och lägga oss. Ehuru deras ansikten sköljdes av tårarna, sydde de åt oss svarta blusar, kantade med breda, vita band. Vi kunde ej sova; det okända skrämde oss, och vi lyssnade till deras dämpade samtal. De sade något om vår mor, som vi ej kunde förstå. Vi sprungo upp ur våra sängar och ropade: »Var är mamma? Var är mamma?» Båda brusto i gråt och började klappa oss på våra lockiga huvuden och kallade oss »stackars små moderlösa», till dess Uliana icke längre kunde hålla sig tyst, man sade: »Mamma har gått ditupp till himmelen, till änglarna.»

»Hur hade hon kommit till himmelen?» och »Varför?» så frågade fåfängt vår barnsliga fantasi.

Detta var i april 1846. Jag var endast tre och ett halvt år gammal, och min broder Sascha var ännu icke fem. Var vår äldre broder och syster, Nicolaus och Hélène, befunno sig, vet jag icke; kanske hade de redan börjat skolgången. Nikolaus var tolv år gammal, Helena var elva, de höllo ihop, och vi hade mycket litet reda på dem. Så kvarstannade vi då, Alexander och jag, i detta lilla hus, under uppsikt av fru Burman och Uliana. Den gamla, goda tyska frun, som var hemlös och absolut ensam i hela vida världen, ersatte nu en moders plats för oss. Hon uppfostrade oss, så gott hon kunde, köpte oss då och då någon enkel leksak och proppade oss med pepparkakor, så fort en annan gammal tysk fru, som sålde dylika kakor — förmodligen lika hemlös och ensam som hon själv — avlade ett tillfälligt besök i vårt hemvist. Far sågo vi endast sällan, och de följande två åren gingo utan att lämna efter sig något spår i mitt minne.

III.

Min far var mycket stolt över familjens härkomst och pekade alltid med en viss högtidlighet på ett pergament, som hängde på väggen i hans arbetsrum. Det var prytt med vårt vapen — furstendömet Smolensks vapen och Monomackernas krona, och där stod skrivet, att vår familj härstammade från en dotterson till Rostislav Mstislavich den tappre (ett namn, som är bekant i Rysslands historia såsom liktydigt med en storfurste av Kiew) och att våra förfäder hade varit storfurstar av Smolensk; denna utsaga var attesterad av heraldiska departementet.

»Det har kostat mig trehundra rubel att få det papperet», brukade min far säga. Liksom de flesta andra i den generationen var han icke synnerligen bevandrad i rysk historia och värderade dokumentet mera efter vad det hade kostat än efter dess historiska värde.

Emellertid är det ett faktum, att vår släkt är av mycket gammalt ursprung; men den blev, såsom de flesta representanter för den feodala perioden i Rysslands historia, trängd i bakgrunden av Romanowarna, vilka efter att hava bestigit Moskwas tron begynte sitt arbete på det ryska rikets enande. I nyare tider tycks ingen Krapotkin hava hyst synnerlig lust för statens tjänst. Både min farfars far och min farfar drogo sig som ännu helt unga män tillbaka från militärtjänsten och slogo sig ned på sina gods. Det kan här vara lämpligt att nämna, att det största av dessa gods, Urusovo, som var beläget i guvernementet Ryazan på en höjd invid en fruktbar slätt, med sina lummiga skogar, sina slingrande strömmar och sina ändlösa betesmarker, var en mycket lockande vistelseort. Vår farfar var endast löjtnant, då han tog avsked och slog sig ned på Urusovo för att helt och hållet ägna sig åt egendomen, vilken han förstorade medelst inköp av andra i närliggande provinser.

Vår generation skulle antagligen hava fortgått i samma spår, och icke vår farfar hade gift sig med en furstinna Gagarin, vilken var av en mycket olikartad familj. Hennes bror var allmänt bekant såsom passionerad älskare av scenen. Han hade egen teater och gick till och med så långt, att han till släktens fasa gifte sig med en livegen, den snillrika skådespelerskan Semyonova, vilken var en av skaparna av den dramatiska konsten i Ryssland och otvivelaktigt en av dess mest sympatiska representanter. Till hela Moskwas förfäran fortfor hon att uppträda även efter giftermålet.

Jag vet icke, huruvida min farmor hade samma artistiska och litterära fallenhet som brodern — jag minns henne först från en tid, då hon redan var lam och icke kunde tala annat än viskande; men säkert är, att i den därpå följande generationen gjorde sig en viss böjelse för det litterära gällande i familjen. En av furstinnan Gagarins söner blev en obetydlig rysk skald och utgav ett band dikter — ett faktum, som min far blygdes över och aldrig ville nämna; och i vår egen generation hava såväl flera av mina kusiner som min bror och jag själv mer eller mindre medverkat i den moderna litteraturens tjänst.

Vår far var en typisk officer från Nikolaus I:s tid. Icke såsom om han skulle hava varit mycket krigisk till lynnet eller stor älskare av fältlivet; jag tvivlar på att han tillbragt en enda natt vid en lägereld eller deltagit i en enda drabbning. Men under Nikolaus I var sådant av sekundär betydelse. En riktig militär från den tiden var en sådan, som så att säga vuxit samman med uniformen och på det djupaste föraktade all annan slags klädedräkt, vilkens soldater voro uppövade att göra nästan övermänskliga konststycken med ben och gevär — att t. ex. bräcka kolven på geväret, när de skyldrade, var ett av dessa ryktbara handgrepp — och som vid paraden kunde framvisa en rad soldater så rak och orörlig, som om de varit tennsoldater.

»Mycket bra», sade storfurst Mikael en gång om ett regemente, sedan han låtit det stå i givaktställning i en hel timme, »utom att de andas.»

Att motsvara dåtidens uppfattning av en officer var helt visst min fars ideal.

Visserligen deltog han i det turkiska fälttåget år 1828, men han lyckades hela tiden få tjänstgöra i överbefälhavarens stab, och om vi barn begagnade oss av något ögonblick, då han var vid särdeles gott humör, för att bedja honom berätta något om kriget, hade han aldrig något annat att tala om än ett häftigt anfall av flera hundra turkiska hundar, vilka överföllo honom och hans trotjänare Frol en natt, då de redo med depescher genom en ödelagd turkisk by. De hade fått taga till sablarna för att freda sig för de utsvultna djuren. Ett anfall av turkarna själva skulle visst mer hava slagit an på vår fantasi, men vi fingo nöja oss med hundarna i brist på bättre.

Men när vi en gång legat för hårt åt vår far med frågor och han berättade för oss, hur han förvärvat sig det Sancta Annakors »för tapperhet» och den förgyllda sabel, som han hade, får jag bekänna att vi blevo snopna. Hans historia var alltför prosaisk.

Generalstabsofficerarna voro inkvarterade i en turkisk by, som råkade i brand. Inom ett ögonblick stodo alla hus i lågor, och i ett av dem hade ett barn blivit kvarlämnat. Dess mor uppgav förtvivlade skrik. Då sprang Frol, som alltid var med sin herre, in i lågorna och räddade barnet. Överbefälhavaren, som åsett handlingen, skänkte genast min far tapperhetskorset.

»Men far», ropade vi barn, »det var ju Frol, som räddade barnet!»

»Än sedan?» sade far helt naivt. »Han var ju min tjänare, så det kom ju på ett ut.»

Han tog också någon del i 1831 års fälttåg under polska upproret och gjorde då i Warschau bekantskap med yngsta dottern till en befälhavare över en av armékårerna, en general Sulima. I henne förälskade han sig; bröllopet firades med stor ståt i Lazinskipalatset, varvid generalguvernören, greve Paskiewich, tjänstgjorde som brudgummens far. »Men någon förmögenhet fick jag inte med er mor», brukade min far säga.

Detta var sant. Hennes far, Nikolai Simyonovich Sulima, kunde icke konsten att göra karriär eller samla pengar. Han måtte hava haft i sig för mycket av de där dnjeprska kosackernas blod, vilka förstodo att slåss mot de välrustade och krigiska polackerna eller en tredubbel övermakt av turkiska krigare, men icke att undgå den moskovitiska statskonstens snaror, och vilka, efter att hava kämpat emot polackerna i det förskräckliga upproret år 1648, som blev början till polska republikens undergång, förlorade alla sina fri- och rättigheter, i det de kommo under de ryska tsarernas välde. En Sulima tillfångatogs av polackerna och pinades till döds i Warschau, men de andra hövdingarna av samma stam kämpade blott desto ursinnigare och Polen förlorade Lillryssland.

Vad min farfar angår, så var han i stånd att under Napoleon I:s invasion med sitt kyrassiärregemente hugga sig igenom en fransk infanterikolonn och att komma till livs igen, sedan han blivit lämnad som död på slagfältet med ett djupt huggsår i huvudet; men han kunde icke göra sig till betjänt åt Alexander I:s gunstling, den allsmäktige Arakchéeff, och blev till följd därav skickad i ett slags hederlig förvisning som generalguvernör, först i Västsibirien och sedan i Östsibirien. Den tiden ansågs en sådan befattning mer inbringande än en guldgruva, men vår farfar kom hem från Sibirien lika fattig, som han kommit dit, och efterlämnade en mycket blygsam förmögenhet åt vardera av de tre sönerna och tre döttrarna. När jag 1862 kom till Sibirien, hörde jag ofta hans namn nämnas med vördnad. Han drevs hart när till förtvivlan av det tjuveri i stort, som brukades i dessa provinser och som det var honom omöjligt att stävja.

Vår mor var otvivelaktigt en märklig kvinna för den tid hon levde i. Många år efter hennes död upptäckte jag i en vrå av ett vindskontor i vårt hus på landet en hop papper, fullskrivna med hennes rediga och prydliga handstil: dagböcker, däri hon skildrar sin förtjusning över Tysklands naturskönheter och talar om sina sorger och sin längtan efter lycka — böcker, som hon skrivit fulla med av censuren förbjuden rysk poesi, bland dem de vackra historiska balladerna av Reléeff, skalden, som Nikolaus I lät hänga år 1826 — andra böcker med noter, franska skådespel, verser av Lamartine och poem av Byron, vilka hon avskrivit samt en massa akvarellmålningar.

Hög, smärt och med ett svall av mörkt kastanjebrunt hår, med mörkbruna ögon och en liten fin mun, ser hon nästan ut, som om hon levde på ett porträtt i olja, målat con amore av en framstående konstnär. Alltid livlig och obetänksam, var hon en stor älskarinna av dans, och bondkvinnorna i vår by brukade tala om för oss, hur hon från en balkong brukat beundra deras långsamma, behagfulla ringdansar, tills hon slutligen kom ned och deltog i dem. Hon hade en verklig konstnärsnatur. Det var på en bal hon ådrog sig den förkylning, som övergick till lunginflammation och lade henne i graven.

Alla, som kände henne, älskade henne. Tjänarna avgudade hennes minne. Det var i hennes namn, som fru Burman tog vård om oss, och i hennes namn, som den ryska sköterskan ägnade oss sin tillgivenhet. Medan Uliana kammade oss eller gjorde korstecknet över oss om kvällarna, brukade hon säga: »och nu ser väl er mamma ned på er från himmelen och gråter, när hon ser er, ni stackars moderlösa barn.» Hela vår barndom genomlyses av hennes minne. Hur ofta vidrörde icke en tjänares hand med en smekning Alexander och mig, när vi passerade någon mörk korridor; och ofta frågade bondkvinnorna, när de mötte oss ute på fälten: »skola ni bli lika snälla emot oss som er mor var? Hon hade förbarmande med oss. Det skola väl ni också ha.» Med »oss» menade de naturligtvis de livegna. Jag vet icke, vad det skulle ha blivit av oss, om vi icke i vårt hem bland de livegna tjänarna hade funnit den atmosfär av kärlek, som barn behöva omkring sig. Vi voro hennes barn, vi voro lika henne, och de slösade sina omsorger på oss, stundom på det mest rörande sätt, som jag senare skall visa.

Människor önska sig lidelsefullt att få fortleva efter döden, men många gå hädan utan att lägga märke till, att en verkligt god människas minne alltid lever kvar. Det inplantas i den följande generationen och föres vidare till barnbarnen. Är icke detta en odödlighet, som är värd att eftersträvas ?

IV.

Två år efter min mors död gifte min far om sig. Han hade redan kastat sina blickar på en ung flicka, denna gång av rik familj, när ödet bestämde annorlunda. En morgon, då han ännu höll på att kläda sig, störtade tjänarna stormande in i rummet och anmälde general Timoféeff, befälhavare över sjätte armékåren, till vilken min far hörde. Denne Nikolaus I:s gunstling var en av alla fruktad man. Han kunde giva order om att låta piska en soldat nästan till döds för någon förseelse under paraden eller degradera en officer och skicka honom i ledet till Sibirien, därför att han råkat möta honom ute med den höga, stela kragen uppknäppt. Hos kejsar Nikolaus var general Timoféeff allsmäktig.

Generalen, som aldrig förr hade varit i vårt hus, kom för att föreslå min far ett giftermål med hans hustrus nièce, fröken Elisabeth Karandino, en av de många döttrarna till en amiral vid Svartahavsflottan — för övrigt en ung dam med klassisk grekisk profil, som påstods vara mycket vacker. Min far svarade ja, och det andra bröllopet firades som det första med stor ståt.

»Ni ungdomar förstå inte alls sådana här saker», sade han mer än en gång till avslutning, sedan han berättat mig historien med en viss fin humor, som jag icke vill försöka återgiva. »Men vet ni vad det vill säga på den tiden — befälhavaren över en armékår, i all synnerhet den där enögde djävuln, som vi brukade kalla honom — kommer själv och friar! Naturligtvis hade hon ingen hemgift, bara en stor koffert full med grannlåter och den där Martha, hennes enda livegna, svart som en tattare, som satt ovanpå den.»

Jag har icke det ringaste minne av denna händelse. Jag kommer endast ihåg en stor salong i ett rikt inrett hus och i rummet en ung dam, som såg bra, men nästan alltför sydländsk ut; hon lekte med oss och sade: »se nu bara, vilken trevlig mamma ni kommer att få.» Varpå Sascha och jag surmulet sågo på henne och svarade: »vår mamma har gått till himmelen.» Vi betraktade denna stora livlighet med misstro.

Vintern kom, och ett nytt liv begynte för oss. Vårt hus såldes, ett annat köptes och möblerades helt och hållet på nytt. Allt, som kunde påminna om vår mor, försvann — hennes porträtt, hennes målningar, hennes broderier. Förgäves bönföll fru Burman om att få kvarstanna i huset och lovade ägna sig åt den lilla, som vår styvmor väntade sig, som åt ett eget barn — hon avskedades. »Ingenting av herrskapet Sulima i mitt hus», hette det. All förbindelse med våra morbröder, mostrar och mormor avbröts. Uliana bortgiftes med Frol, som blev gjord till hovmästare, medan hon blev hushållerska. För vår uppfostran engagerades en fransk informator, monsieur Poulain, som erhöll hög lön, och en rysk student, Nikolai Pavlovitch Smirnoff, som lönades med en obetydlighet.

Många av den moskovitiska adelns söner uppfostrades den tiden av fransmän, vilka representerade de sista spillrorna av Napoleons stora armé. Monsieur Poulain var en av dem. Han hade nyss avslutat sin mission i romanförfattaren Zagoskins hus, och hans elev, yngste sonen Serge, åtnjöt i det gamla stallmästarkvarteret anseende för att vara så väl uppfostrad, att min far icke tvekade att engagera monsieur Poulain för den betydliga summan av sexhundra rubel om året.

Monsieur Poulain förde med sig i huset sin långhåriga rapphönshund Trésor, sin napoleonska kaffepanna (?) och sina franska läseböcker samt började sitt regemente över oss och den livegne, Matvej, som var förordnad till vår uppassare.

Hans sätt att uppfostra oss var mycket enkelt. Sedan han väckt oss, ägnade han sin uppmärksamhet åt sitt kaffe, vilket han brukade intaga i sitt eget rum. Medan vi läste över läxorna för dagen, gjorde han med yttersta omsorg sin toalett; han ordnade sitt gråa hår, så att det dolde den börjande flintskalligheten, tog på sig sin frack, bestänkte och baddade sig med eau-de-cologne och följde oss sedan till nedre våningen för att hälsa god morgon på våra föräldrar. Vi brukade finna dem vid frukostbordet och upprepade, då vi närmade oss, på det mest ceremoniösa sätt: »bonjour, mon cher papa», »bonjour, ma chère maman», varjämte vi kysste dem på hand. Monsieur Poulain gjorde en mycket elegant bugning efter alla konstens regler, i det han sade: »bonjour, monsieur le prince», »bonjour, madame la princesse», varefter processionen omedelbart drog sig tillbaka igen och återvände till övre våningen. Denna ceremoni upprepades varje dag.

Nu började vårt arbete. Monsieur Poulain utbytte fracken mot en nattrock, satte på sig en skinnkalott, kastade sig i en länstol och sade: »läs nu upp er läxa.»

Vi läste upp den utantill från det ena märket, som han med nageln satt i boken, till det andra. Monsieur Poulain hade haft med sig Noels och Chapsals franska grammatika, väl bekant för mer än en generation av ryska gossar och flickor, en bok med dialoger på franska, en världshistoria i en del, och en geografi, också i en del. Vi skulle lära oss utantill grammatiken, dialogerna, historien och geografien.

Grammatiken med sina välbekanta fraser: »vad är grammatik?» »Konsten att tala och skriva riktigt» gick nog tämligen bra. Men historieboken hade olyckligtvis ett företal, vari uppräknades alla de fördelar man kan vinna genom att lära historia. Det gick rätt bra med de första meningarna. Vi läste: »en furste finner där efterföljansvärda föredömen, hur han bör styra sina undersåtar; en general lär därav krigets ädla konst.» Men så fort vi kommo till juridiken, gick allt på tok. Där förekom strax i början så svåra ord, att vi aldrig kommo över dem eller fingo klart för oss, vad en rättslärd kan lära av historien. Vi kommo icke ur fläcken.

»På knä, gross pouff!» skrek Poulain. (Detta var åt mig.) »På knä, grand dada!» (Detta var åt min bror.) Och där lågo vi nu bittert gråtande och strävade fåfängt att få bukt med de latinska orden.

Det där företalet, det kostade oss bra många tårar! Vi hade redan lärt oss en hel mängd om romarna och brukade kasta våra käppar i vågskålen för Uliana, när hon vägde upp risgrynen, »för att vara som Brennus»; vi hoppade ned från bordet och andra ättestupor för att rädda vårt land, såsom Curtius, men monsieur Poulain brukade ändå tid efter annan återvända till företalet och på nytt låta oss knäfalla för den svåra juridikens skull. Är det att undra på, att både min bror och jag sedan hyste öppet förakt för densamma?

Jag vet icke, hur det skulle ha gått med geografien, ifall monsieur Poulains lärobok hade haft ett företal. Men lyckligtvis voro de tjuguförsta sidorna av boken bortrivna (jag förmodar att Serge Zagoskin hade gjort oss den stora tjänsten), och vår läsning började allltså med den tjuguförsta, vilkens första ord lydde: »Floderna, som bevattna Frankrike — —».

Det måste erkännas, att det icke alltid avlöpte med knäfall. Där fanns i skolrummet ett björkris, vilket monsieur Poulain tillgrep, när han icke såg någon förhoppning om framsteg vare sig uti företalet eller i någon dialog angående dygden och det passande; men vår syster Hélène, som nu återkommit från kejsarinnan Katarinas Institut des demoiselles och hade sitt rum under skolrummet, hörde en dag våra klagorop och rusade upplöst i tårar in i vår fars rum, där hon bittert förebrådde honom för att han överlämnat oss på nåd och onåd åt vår styvmor, vilken kastat oss i armarna på »en avskedad fransk trumslagare». »Jag vet nog», sade hon, »att det ingen finns, som står på deras sida, men jag står inte ut med att se mina bröder behandlas så av en trumslagare.»

Vår far, som blivit helt överraskad, kunde icke hålla stånd. Han började visserligen med att banna Hélène, men slutade med att berömma henne för hennes hängivenhet mot bröderna. Efter den dagen användes björkriset endast för att inlära det passande hos rapphönshunden Trésor.

Icke förr hade monsieur Poulain avbördat sig sina besvärliga lärarplikter, än han blev en helt annan människa — en glad kamrat i stället för en tråkig lärare. Efter andra frukosten tog han oss med sig ut på en promenad, och då berättade han oss historier i oändlighet, vi pratade oupphörligt som skator. Fastän vi aldrig under hans handledning hunno över de första sidorna i syntaxen, lärde vi oss ändå ganska snart »att tala riktigt»; vi brukade till och med tänka på franska, och när han dikterat för oss hälften av en läsebok i mytologi och rättat våra fel efter boken, utan att någonsin försöka förklara för oss, varför ett ord skrevs så eller så, hade vi också lärt oss »att skriva riktigt».

Efter middagen hade vi våra lektioner för den ryske läraren, som var student vid juridiska fakulteten av Moskwas universitet. Han undervisade oss i alla »ryska» ämnen: grammatik, aritmetik, historia o. s. v. Men den tiden hade man ännu icke begrepp om en allvarlig undervisning. Han dikterade emellertid dagligen för oss en sida ur en historisk bok, och på detta praktiska sätt lärde vi oss att skriva ryska språket felfritt.

Det roligaste vi hade var om söndagarna, då hela familjen utom vi barn åt middag borta hos madame générale Timoféeff. Det kunde också emellanåt hända, att både monsieur Poulain och N. P. Smirnoff fingo lov att gå ut, så att vi blevo lämnade i Ulianas vård. Sedan vi skyndsamt inmundigat vår middag, sprungo vi genast ned till stora förstugan, dit de yngre tjänstflickorna snart samlades. Alla slags lekar lektes här — blindbock, hök och duva och så vidare, tills helt plötsligt Tikhon, som kunde allt möjligt, uppträdde med sin fiol. Nu börjades dansen, men icke den avmätta, ledsamma slags dans, som vi fingo lära oss av en fransysk dansmästare med »ben av guttaperka», utan en obunden dans, som icke var inlärd och i vilken väl tjugu par svängde om efter behag. Och detta utgjorde endast förspelet till den ännu livligare, ja rentav vilda kosackdansen. Tikhon brukade då överlåta fiolen åt en av de äldre karlarna och utföra så underbara bragder med sina ben, att alla dörrar till förstugan snart packades fulla av kökspersonalen, ja till och med av stalldrängarna, som kommo för att åse denna för alla ryssar så kära dans.

Vid niotiden skickades stora vagnen att hämta herrskapet. Tikhon kröp omkring på golvet med borste i hand för att återgiva det dess forna glans, och hela huset återgick till vanlig ordning. Om vi båda dagen därpå underkastats det strängaste korsförhör, skulle icke ett ord om föregående aftons nöje hava undsluppit oss. Vi skulle aldrig hava förrått någon av tjänarna, icke heller de oss. En söndag hände det, att min bror och jag, medan vi lekte ensamma i stora förstugan, stötte till en konsol, på vilken en dyrbar lampa stod. Lampan gick i kras. Genast höll tjänstfolket rådplägning. Ingen sade något åt oss, men det beslöts, att Tikhon tidigt följande morgon skulle på egen risk smyga sig ut och springa till Smedsbryggan för att köpa en annan lampa, make till den sönderslagna. Den kostade femton rubel — en kolossal summa för tjänstfolk, men det blev gjort, och vi fingo aldrig höra av det.

När jag nu tänker på detta och för mitt minne återkallar dessa scener, märker jag, att vi aldrig i några av lekarna hörde ett rått ord eller under dansen sågo något liknande den slags dans, som barn nu för tiden få beundra på teatrarna. I tjänarnas egna hem och när de voro för sig själva, begagnade de säkerligen ett råare språk, men vi voro barn — hennes barn — och detta skyddade oss från allt sådant.

Den tiden blevo barn icke bortskämda med ett villsamt överflöd av leksaker såsom nu för tiden. Vi hade så gott som inga och voro därför tvungna att anlita vår egen uppfinningsförmåga. Dessutom hade vi båda tidigt fått smak för teatern. De tarvliga marknadsteatrarna med sina tjuv- och rövarkomedier gjorde intet varaktigt intryck på oss; vi spelade själva alltför ofta rövar- och soldatroller. Men så kom balettens storhet, Fanny Elssler, till Moskwa, och vi fingo se henne. När vår far tog en loge på teatern, ville han alltid ha en av de bästa och betalade den bra; men så ville han också, att alla familjens medlemmar skulle draga nytta av den. Så liten jag den tiden var, efterlämnade Fanny Elssler på mig ett intryck av så mycket behag, så mycken lätthet och harmoni i alla rörelser, att jag aldrig sedan har varit i stånd att känna det ringaste intresse för det slags dans, som mera hör till gymnastikens än till konstens område.

Naturligtvis måste den balett vi åsågo — det var »Gitala», den spanska zigenerskan — repeteras i hemmet, det vill säga innehållet, icke danserna. Vi hade en skådebana i ordning, ty dörröppningen, som förband vårt sovrum med skolrummet, hade förhänge i stället för en riktig dörr. Några stolar, som ställdes framför den i halvkrets, samt en länstol åt monsieur Poulain utgjorde salongen och den kejserliga logen, och publik samlades snart, bestående av ryske läraren, Uliana och ett par av jungfrurna.

Två scener av baletten måste framställas på ett eller annat sätt: den, där den lilla gitanan av zigenarna föres till deras läger i en skottkärra, och den, där hon gör sitt första uppträdande på skådeplatsen, i det hon stiger utför en höjd och går över en bäck, som återspeglar hennes bild. Publiken bröt ut i stormande applåder vid denna punkt, och det var tydligt — så trodde åtminstone vi — att dessa framkallades av spegelbilden i vattnet.