Saga Egmont
Strawberry betyder smultron
Copyright © 1983, 2017 Marie-Louise Wallin og Lindhardt og Ringhof Forlag A/S
All rights reserved
ISBN: 9788711648803
1. e-bok version, 2017
Format: EPUB 2.0
SAGA Egmont www.saga-books.com – a part of Egmont, www.egmont.com
– Strawberry är väl ett konstigt namn…
– Det är engelska och betyder jordgubbe.
– Jag tycker bättre om smultron.
– Jag med. Men Strawberry betyder smultron också…
Till hästägarflickorna i Skräddarbacken
Vicky Hermansson och
Mia Johansson
som hjälpt mig med den här boken.
Nikos sitter i sin bänk och biter flisor ur sin blyertspenna. En liten gul flisa har fastnat på hakan och han har svarta repor på tänderna efter stiftet. Det vet han inte om. Han vet knappt om att han just håller på med att förvandla sin penna till småflisor heller, för alla tankar som snor omkring i hans huvud. Då och då ryser det till i hans mage som om han vore rädd. Egentligen borde han räkna. Fröken har sagt att alla ska försöka hinna med tio tal den här timmen. Nikos har inte ens ställt upp första talet. Han bara sitter där och biter och tuggar på pennan medan han då och då smygtittar på Jenny som sitter ganska långt från honom i klassrummet.
Är han rädd för Jenny? Nej men det kan han väl inte vara? Eller, kanske ändå, det är när han tittar på Jenny som den kittlande rysningen far genom hans mage!
Jenny märker ingenting där hon sitter framme vid fönstret. Hon räknar lugnt och ser efter i facit om hon gjort rätt, precis som dom andra i klassen.
Det är tyst och varmt i rummet. Fröken som heter Gudrun sitter i katedern och rättar standardprov.
– Jenny, tänker Nikos, Jenny av alla läskiga typer! Det här klarar jag inte av…
Han spottar ut träflisor över bänken. Det är nästan inget kvar av pennan nu.
Han märker på Jenny att hon ingenting vet än, och det är i alla fall skönt, men i morgon kanske, eller i övermorgon… Han suckar plötsligt så tungt så flera i klassen vänder sej om och tittar på honom. Några flinar snällt. Gudrun med. Men Jenny har inte så mycket som rört på huvudet. Hon struntar totalt i honom. Och ända tills nu, ända tills i går kväll har inte heller Nikos brytt sej om Jenny. Han kan inte minnas att dom ens pratat med varann en enda gång under alla år dom varit klasskamrater. Han har inte tyckt illa om henne heller, att hon är tyst och konstig med frän lukt och underliga kläder har ju inte han behövt bry sej om hittills.
En av dom som ler åt hans bekymrade suck är Maria. Han tittar rätt in i hennes glada ögon, och han ler tillbaka försiktigt, röd i ansiktet. Han tycker inte om när folk lägger märke till honom så där, och han böjer ner huvudet över räknehäftet och kniper ihop munnen så ingen till suck kan smita ut, för då skulle Gudrun bombsäkert fråga honom vad han funderade på. Och just nu funderar han på Maria i stället. Nikos tycker bäst om Maria och Jan av klasskamraterna.
– Om det ändå hade varit Maria som… tänker han… Maria som var söt och ren och snäll och som aldrig dummade sej. Maria kunde man vara med utan att skämmas och utan att man behövde riskera att folk skulle titta på en och undra. Men den där Jenny!
Minuterna går sakta. Ett fönster står på glänt och man kan höra rösterna från fjärdeklassarna som spelar bränn nere på bollplanen. Då och då drillar en visselpipa gällt, därför att någon därute tar en lyra eller blir bränd.
Gudrun ser ut över klassen, på alla eller på ingen, som om hon är långt borta i sina tankar. Jenny slamrar med sitt bänklock och tappar pennskrinet i golvet så pennor och kritor rullar omkring. Hon är först färdig med sina tio tal. När hon samlat ihop sina saker tar hon upp en ponnykalender ur röran i bänken och börjar läsa intensivt.
Solen faller in på Marias hår som blänker och lockar sej i ljusa tunga länkar över hennes blå tröjrygg.
– Nikos, blir du med och lirar på rasten? säger plötsligt Jan rätt ut i tystnaden, och Gudrun fräser åt honom att hålla tyst.
Jenny ställer sej vid fönstret och tittar på fyrorna där nere på gården. Hon har händerna djupt nere i fickorna på dom korviga ridbyxorna hon ärvt av någon vuxen, tröjan är lila och två nummer för stor, den stripiga bruna luggen hänger ner i ögonen.
Gudrun låtsas inte om henne. I stället tittar hon på klockan och hennes min ljusnar. Fem minuter kvar bara tills rasten. Hon har huvudvärk och ont i magen och längtar efter dagens första kaffekopp nere på lärarrummet.
Nikos känner plötsligt att han vill vara i fred, vara ensam med sina svåra tankar. Skolklockan har ringt till rast och kamraterna har lämnat klassrummet. Han stöder bänklocket mot pannan och rotar runt i bänken med händerna som om han letade efter något. Gudrun står i dörren och väntar och hon låter arg när hon säjer att han ska skynda sej. Det är ingen idé att försöka få stanna kvar i klassrummet under rasten, och förresten känner han på sej att Jan står därute i korridoren och väntar på honom.
Sakta reser han sej. Ska han berätta för Jan vad som hänt? Han känner sej så dum. Men i alla fall – snart skulle alla veta.
– Du, säjer han på försök när Jan och han går nedför trappan, vad gillar du Jenny egentligen?
– Jenny? Vadå? Jenny? Jans röst är full av förvåning.
Nikos säger ingenting. Dom går ut på gården och Nikos sparkar till en liten röd boll som kommer rullande framför hans fötter.
– Vad är det med Jenny då, frågar Jan med försiktig röst. Han sneglar på Nikos och ser att han ser hopbiten och konstig ut, som om frågan var viktig för honom.
Jan brukar inte heller tänka på Jenny. Han tvekar. Han vet inte riktigt vad han ska säja.
– Det enda jag vet är att hon har en egen häst. Det är ju inte klokt. Jag skulle vilja ha en hund jag. En boxer, säjer han till slut.
– Jag menar, hur tycker du hon är, hur tycker du hon ser ut och så?
Kunde Nikos ha blivit kär i Jenny eftersom han frågar så där? Nej, han ser urilsken ut, så det är väl inte möjligt. Plötsligt får dom syn på Jenny som går och traskar för sej själv borta vid gymnastikhuset.
– Tja, säjer Jan osäkert. Hon är väl bra. Tuff så där. Hördu, vad frågar du för egentligen?
– Äh. Kom. Dom har börjat lira nere på planen.
– Vad gillar du Jenny egentligen, säjer någon över Marias huvud där hon sitter i trappen tillsammans med Karin. Hon tittar upp. Det är Nikos som pratar med Jan. Hon hör inte vad Jan svarar. Pojkarna försvinner ut på skolgården och deras röster drunknar i allt skrän därute.
Maria tänker ganska ofta på Jenny. Hon tycker det är ofattbart att någon kan få vara så lycklig som Jenny. Tänk att äga en egen häst! En så’n som Strawberry! En liten busig stöddig hästpojke med blanka ögon och mjuk varm mule.
Maria och Karin reser på sej och går sakta ut på gården dom med. Maria tänker att om Strawberry vore hennes, så skulle hon aldrig mer kunna vara ledsen för någonting. Det har hon sagt till sin pappa ganska många gånger också, och pappan har sagt: Nej. Nej, nej, nej! Vi har inte råd. En häst kostar hundratals kronor i månaden.
– Tänk att Jennys morsa har råd att låta henne ha Strawberry säjer hon rätt ut i luften.
– Min pappa har sagt, att han tror att Jenny blir utan både mat och kläder för den där hästen, svarar Karin halvviskande.
– Jag skulle gärna äta gröt varenda dag och bara ha ett par jeans om jag fick en egen häst. Gärna! Skulle inte du?
– Jo, säjer Karin och ser långt och längtansfullt efter Jenny som går och drar benen efter sej borta vid gymnastikhuset. Maria tittar också. Men flickan som borde vara lyckligast i världen ser just nu ensam och underlig och ledsen ut. Hon ser ut som en liten bekymrad pajas, som nån cirkus glömt att ta med sej på sin färd från stad till stad.
Karin och Maria lutar sej mot skolhusväggen och blundar. Solen gassar varmt mot ansiktena. Maria tänker att hon rider i karriär över gula maskrosfalt. Så kisar hon mellan ögonfransarna bort mot gymnastikhuset för att titta på flickan som har hennes dagdrömmar som verklighet. Men ingen lila tröja lyser längre mot husets gula tegelmur.
– Man skulle haft en häst säjer Karin och hennes röst är både arg och längtansfull. Fy farao vad det är orättvist!
På det svarar inte Maria någonting därför att skolklockans signal skär plötsligt och gällt genom luften. Karin och Maria blir två av sexhundra barn som strömmar in mot skolporten och försvinner in i huset.
Jenny ställer cykeln i cykelstället och skuttar uppför stentrapporna i hyreshuset där hon bor. Ytterdörren är olåst. Då är mamma hemma.
– Hej, ropar hon in mot lägenheten, och hej, svarar det från köket.
I nästa ögonblick kommer en liten människa springande mot henne på den blårandiga plastmattan i tamburen. Det enda han har på sej är en liten skjorta och en hakklapp, och han har bananklet i hela ansiktet.
– Jenny, Jenny, ropar han och sträcker upp händerna mot henne för att få en kram.
Jenny lyfter upp sin lilla bror och kysser honom på hans ljusa svettiga hårkalufs.
– Äter du bananer med öronen du, din lilla gris? säjer hon vänligt och bär in lillpojken till köket där mamma står med en blöja i handen.
– Kommer du nu äntligen, säjer mamma. Å vad jag har väntat! Var har du varit? Ungen har härjat så jag är alldeles slut. Jenny tar blöjan ur mammas hand och lirkar fort och lätt på den över Lassepojkens runda bak, och innan hon släpper ner honom på golvet har hon fått på honom ett par små blå jeans och sockor också.
– Du mamma, säjer hon. Finns det något som går fort att äta för jag har bråttom. Jag hade tänkt hinna träna Strawberry och jag har så mycket att göra i stallet.
– Nehej du. Du får inte gå till stallet nu, för du måste ta hand om Lars. Jag har lovat Ari att möta honom utanför hans verkstad klockan fyra.
Jenny tar fram en mjölkförpackning, bullburken och ett glas.
– Jag tänker inte passa Lasse i kväll, så nu får du ta med honom till den där Ari om det är så viktigt att träffa honom. Jag har faktiskt barnvaktat tre kvällar i rad nu. När tänker du att jag ska ta hand om hästen?
– Bara i kväll, du måste faktiskt hjälpa mej nu.
– Kan du inte ta hit karln i stället då?
Mamma blir plötsligt röd.
– Jo jag ska. Jag vill verkligen att ni ska få träffa varann ordentligt. Men du har ju stuckit iväg till stallet varje gång han kommit hit, så han tror att du är arg på honom. Jag måste i alla fall träffa Ari i kväll utan ungar. För jag… plötsligt börjar mamma stamma, föför jag hahar fått problem.
– Vadå då?
Mamma tittar tyst på Jenny, som doppar kanelbullar så mjölken skvätter ut på den brunrutiga vaxduken, medan hon söker efter ord.
– Jo, det är så att…
Hon tystnar. Hon ser ut som en simhoppare som vill, men inte törs, hoppa ner i djupet under sej.
– Ja? Vadå?
– Jag är med barn, säger mamma fort och plötsligt. Ari vet det förstås, men vi vet inte vad vi ska göra.
Jenny slutar äta. Hon tittar skrämt på sin mamma. Så säjer hon den första tanke som kommer:
– Det var då verkligen onödigt!
Tårarna börjar strömma över mammas kinder. Hon går in på toaletten och stannar där länge. Sen går hon ut genom ytterdörren utan att säja ett ord. Hon stänger dörren tyst efter sej. Jenny sitter alldeles stilla kvar vid köksbordet. Hon hade inte velat göra mamma ledsen.
Först hör hon dörren knäppa igen och sedan smattret från mammas klackar mot stentrapporna. Så blir det tyst. Tankarna tumlar i Jennys huvud: Mamma är med barn! Mamma är med barn med den där Ari!
Det är sant att Jenny har smitit ut var gång Ari har kommit hem till dom, för hon har känt sej blyg och dum när hon har tänkt på att Ari var Nikos pappa. Mamma har varit med rätt många karlar sen pappa flyttade ifrån dom, så Jenny har bara gått och väntat på att den här vänskapen mellan mamma och Ari också skulle ta slut snart. Hon ger Lars sin halvätna bulle. Hon orkar inte äta mer. Hon nästan svindlar när hon tänker på vad den här nya babyn kommer att ställa till med i hennes liv. Hon ska få ett syskon tillsammans med Nikos! Nikos som hon nästan aldrig pratat med eller lekt med eller ens tänkt på, fastän dom varit klasskamrater så länge.
Hur ska det bli nu då? Ska dom flytta ihop, eller vad ska dom göra? Ska Nikos i fortsättningen bli hennes bror? Och hur är den där Ari egentligen? Hon vill inte ha någon ny pappa. Hon vill ha sin egen pappa som tycker om henne och som gav henne Strawberry för att hon inte skulle vara så ledsen när han skiljde sej från mamma. Nu tänker hon plötsligt på Strawberry. Tänk om inte Ari låter henne behålla hästen!
Jenny får en gråtklump i halsen. Hon tittar på Lars som sitter vid hennes fötter och suger på bullen.
Hon är ledsen. Hon är orolig. Och i stallet står Strawberry och väntar otåligt på att få vatten och hö.
Nikos Papadopoulous som fyller 13 år nästa månad går sakta hem från skolan. Solen skiner. Bilar susar förbi och däcken sprutar upp små kaskader av vatten från nattens regn. Nikos går på huvudgatans vänstra trottoar. Han går sakta, hela tiden går människor förbi honom och om honom. Han hajar till när en stor schäfer knuffar till honom i trafikträngseln, och ökar takten. Han har långt hem. Han och Ari bor i en gammal bondgård som grävskoporna lämnat kvar när staden byggdes ut. På ena sidan av gården reser sej stadens hyreshus och på andra sidan finns stora fria fält som grannbyns bönder plöjer, sår och skördar. Ladugården är kvar på tomten. Den har Ari byggt om till bilverkstad.
Nu har Nikos kommit fram till sportaffärens stora skyltfönster. Där stannar han en stund som han brukar och drömmer om vildmarksäventyr med tvåmanstält och stormkök och fiskedon. Han är liten och tunn där han står, hans hår är svart och krusigt, näsan är böjd och ögonen så mörka så det är svårt att avgöra vad dom har för färg.
En gång för länge sedan bodde Nikos hos sin mormor och morfar i en liten by i Grekland. Där hade hans mamma hjälpt till med höns och får och getter på gården, medan Ari hade reparerat bilar i staden intill. Men så dog Nikos mamma, och året därpå blev Ari arbetslös, och eftersom han hade en bror och tre kusiner i Sverige så tog han sin lilla Nikos med sej och reste hit. Den gången var Nikos bara två år, och han minns ingenting av den resan. Han tycker att han och Ari alltid bott tillsammans ensamma i den faluröda gården här och mamma är bara en främmande svartlocklig flicka i albumet. En flicka som han tänker ut dagdrömmar om ibland.