Efterord av Lena Kåreland
Saga Egmont
Unn
Copyright © 1996, 2017 Marie-Louise Wallin og Lindhardt og Ringhof Forlag A/S
All rights reserved
ISBN: 9788711648872
1. e-bok version, 2017
Format: EPUB 2.0
SAGA Egmont www.saga-books.com – a part of Egmont, www.egmont.com
Marie-Louise Wallin
Som titeln på Marie-Louise Wallins bok Unn låter förstå är det en kvinnlig person som står i berättelsens centrum. Även Wallins debutbok Tovan (1974) hade ett flicknamn som titel. Båda dessa böcker handlar förvisso om unga flickors tillvaro men i lika hög grad är det fråga om hästböcker. Wallin har på ett intressant sätt förnyat den traditionella hästboken genom att kombinera skildringen av livet i stallet och på hästryggen med psykologiskt inträngande porträtt av unga flickors utveckling.
Berättelsen om den trettonåriga Unns konfliktfyllda tillvaro vävs sålunda samman med en livfull beskrivning av arbetet på en ridskola med lektioner och vardagsbestyr i stallet. Att Marie-Louise Wallin kan mycket om hästar märks. Alla detaljer om hästars vanor och ovanor, om deras skötsel och vård är noggrant återgivna. En varm lukt av gödsel och det muntra ljudet av dunkande hovar förnims i bakgrunden berättelsen igenom. Hästarna spelar en central roll i Unns liv. De får också funktionen av tröst och kompensation, när hennes tillvaro blir alltför komplicerad.
Unns föräldrar har byggt om en gammal bondgård till en ridskola. Sedan mamman gift om sig, flyttat till staden och tagit Unns lillebror med sig, bor Unn och hennes pappa ensamma kvar på gården. Det är inte lätt för Unn att komma överens med mammans nye man och med de nya småsyskonen. Mamman verkar inte längre ha tid över för Unn. Däremot växer det fram en ny samhörighet mellan Unn och hennes pappa under deras gemensamma arbete med hästarna och ridskolan. När så en ny kvinna dyker upp i pappans liv, känner Unn sig sviken på nytt. Känslan av övergivenhet ger hon uttryck åt i vilda ridturer med stallets mest bångstyriga häst.
Marie-Louise Wallin berättar enkelt vardagligt och med god inlevelseförmåga i unga människors känsloliv. T.ex. är Unns tonårstypiska kantighet väl fångad. I Wallins böcker handlar det ofta om krissituationer. I Unn rör det sig om de svårigheter som kan följa i skilsmässans spår. I den ovan nämnda Tovan handlar det om hur en flicka gradvis upptäcker sin lesbiska läggning. Man kan för övrigt konstatera att Wallin var tidigt ute med att i ungdomsboken diskutera ett ämne som homosexualitet. Mimmis stall (1978) är ännu en hästbok som även den bryter genrekonventionerna genom att ta upp de komplikationer som kan uppstå i vardagssamvaron tillsammans med en utvecklingsstörd. Wallin sticker hål på fördomar och belyser konsekvenserna av bristande förståelse och tolerans i skildringen av dels flickan Lisas längtan efter en häst, dels hennes vänskap med sin utvecklingsstörde farbror. Svårigheterna med nya familjekonstellationer står i centrum i Strawberry betyder smultron (1983). Men också denna bok handlar om hästar och ridning.
Marie-Louise Wallin dröjer som framgått gärna vid tillvarons mörka sidor. Hon väjer inte för problem, även om hennes böcker knappast gör skäl för beteckningen dystopier. Många av hennes böcker andas istället en befriande optimism genom att visa hur unga människor växer och mognar genom de kriser de går igenom. Ett bra exempel härpå är Pojken som älskade Lyly (1989), där den kulturkollision som många invandrare ställs inför belyses. Lyly är från Kina och bor i en svensk småstad, där familjen driver en restaurang. När hon känner familjens förväntningar och krav på att hon skall gifta sig med sin drygt 15 år äldre svåger, hamnar hon i en svår krissituation. Lyly visar sig dock ha självständighet och styrka nog att forma sin egen framtid och vara trogen sina drömmar och ambitioner.
Marie-Louise Wallins erfarenheter som lärare har gett henne god inblick i hur tonåringar tänker och känner. Det märks inte minst i den på många sätt märkliga tonårsromanen Närmare dej (1976). Å ena sidan är detta en realistiskt frän skildring om utsatta ungdomar i en stökig obs-klass, å andra sidan är det något så ovanligt som en skildring av en ung flickas gudsupplevelse och religiösa tro.
Även om Wallins litterära produktion kvantitativt inte är särskilt omfattande – den omfattar knappt tiotalet ungdomsromaner och någon enstaka roman för vuxna – har hon i sitt författarskap insiktsfullt tagit upp viktiga ämnen. Hennes insats vad gäller utvecklingen av den svenska ungdomsromanen kan inte förbigås.
Lena Kåreland
Böcker av Marie-Louise Wallin
– fråga efter dem i bokhandeln och på biblioteket
Tovan 1974, Närmare dej 1976, Bumsen min 1981, Strawberry betyder smultron 1983, Unn 1996, Jungfru Marias barnvakt 1987, Pojken som älskade Lyly 1989, Josef och hästen 1990, Kärleksprovet 1998, Prinsessan 1998
Beles stall ligger i en flack dal omgiven av låga kullar och ovårdade skogspartier som döljer ganska branta bergknallar och täta hallonsnår. Mjuka ridstigar löper ut från gården, och försvinner in i skogen. Andra stigar går som smala band uppför och nerför kullarna, och in och ut genom björkdungar och slyområden. Då och då dundrar ett tåg förbi. Hästarna sprätter till och galopperar runt i sina hagar, men det är bara på lek. De är alltför vana vid tågen, för att bli oroade på allvar. Det är i alla fall vackert att se alla de bruna hästarna rusa runt med flygande manar och svansar, och många som reser förbi tittar efter dem så länge de kan. Då ser de också det faluröda boningshuset och den långsträckta ladugården med sin höskulle, som man kan köra upp fodret på med traktor eller häst. Det ser så gammaldags hemtrevligt ut, att det händer att någon flyktigt undrar vem som bor där, och hur deras liv kan vara där i den vackra dalen, innan andra utsikter får dem att glömma Beles gård och Beles hästar.
Men det är inte alla som bara reser förbi. Det är många som kommer till gården, nästan varje dag, året runt, för ladugården är sedan länge ombyggd till stall och ridklubb, och folk kommer från staden och byarna omkring för att få rida.
Det var Siv som en gång velat bygga om Beles barndomshem till ridskola. Hon var utbildad ridlärare, och hon tänkte att det skulle vara roligare att ha hästar än en vanlig bondgård. Kanske skulle det löna sig också, tänkte hon. Kanske skulle de bli riktigt rika, om de fick många ridelever.
Det här var på den tiden, då Bele och Siv var unga, och kära och gifta med varann. De hade lånat mycket pengar till sin ridskola, och de arbetade från tidigt på mornarna till sent på kvällarna, och det var som om arbetet aldrig tog slut, fastän Beles bror Ola och hans fru Marie hjälpte till så mycket de hann.
Ridskolan växte.
Elever strömmade till, och snart var hela ladugården full av djur. Där fanns tio fullstora varmblod och fem små ponnier, och i en liten kalvkätte från förr, stod geten Rasmus och blängde med sina långsmala pupiller. Några stallkatter tassade omkring och höll undan mössen. Mellan dem och gårdens hundar rådde en slags likgiltig fred.
Till det gamla hönshuset intill stallet köpte Marie en tor brokig tupp och några hönor, bara på skoj, med de måste också skötas, liksom åkrarna och ängarna för kraftfoder och hö.
När Siv var tjugoåtta år, och Bele tjugo, så föddes deras flicka, Unn. Fyra år senare kom Ulf. Då var Siv trött. Hon började ångra att hon dragit med sig Bele i sin ridskoledröm, och hon blev ledsen och bitter av att aldrig få vila från småbarn och djur och hushållsarbete och ridelever.
Bele var stark och glad. Han älskade Siv och barnen och djuren, och han tyckte det var trevligt att få träffa Ola och Marie nästan varje dag.
Siv blev blek och tunn. Hon var uppväxt i Stockholm, och ganska bortskämd. Hennes hetaste dröm hade varit att få en egen ridskola, men drömmar är en sak, och verklighet en annan.
Siv och Bele fick aldrig råd att bygga något ridhus, utan de måste nöja sig med en upplyst ridbana utomhus. Där stod Siv om vintrarna, kväll efter kväll i päls och filtstövlar och skrek order åt sina elever, frusen, arg och utless. Men hon klagade aldrig, så Bele förstod inte att hon hade det svårt, och barnungarna var glada. De satt i sadlarna framför Bele och Siv innan de kunde gå. De tultade omkring bland djuren i somrarnas gräs och vintrarnas snö och växte sig starka.
Åren gick, och så en dag var det dags för Unn att hämtas upp av skolbussen nere vid vägen, och Ulf stoppade tummen i munnen häpen och besviken över att hans syster och lekkamrat försvann från honom hela dagarna.
Själv skulle Ulf aldrig behöva stå där och vänta på skolbussen tillsammans med Unn i tidiga morgnar. För när han var sju år, hade redan Siv tagit med sig honom och flyttat hem till Larry.
Larry var en fyrtioårig man som hade kommit till stallet för att få några lektioner, innan han skulle resa på ridsemester till Ungern. Var kväll den våren kom han susande i sin vita Mercedes, parkerade utanför stallet, och red med i olika vuxengrupper.
Det var ingen som tyckte att det var något konstigt med det. Många vuxna som ville lära sig rida fort och som hade råd med det, kom varje dag tills de kände sig säkra.
Därför var det ingen, till en början, som förstod att det var för Sivs skull han kom.
Ingen märkte att Larry och Siv blivit så kära i varann, att de trodde att de inte skulle kunna leva om de inte fick vara tillsammans.
Unn var nio år och Ulf var fem, när Siv ville skiljas från Bele och gifta sig med Larry i stället.
I dag, fyra år senare, minns Unn den där tiden som en mardröm.
Bele och Siv hade nästan inte grälat alls, men de hade pratat med låga, förtvivlade röster dag efter dag, eller tigit eller gråtit. Det hade tagit en lång tid, för Bele hade hoppats att förälskelsen skulle gå över.
När Bele minns den där tiden, tänker han på hur han hatade Larrys stora vita bil som jämt stod på deras parkering och glänste, och hur svårt det var att stå ut med att ha Larry omkring sig i stallet och på tomten. Och han minns sin oro för ridskolan.
Hur skulle han ensam kunna klara två människors arbete? Hur skulle han kunna bli glad mer utan Siv, och utan Ulf som hon ville ta med sig till Larry? Många nätter låg han sömnlös, ledsen och grubblande.
Siv hade också sömnlösa nätter. Hon hade dåligt samvete för Bele. Det var ju för hennes skull han sålt korna och byggt om gården till ridskola. Det var hennes fel att han nu var fattig med stora skulder och små inkomster.
Siv kände sig som en svikare. Det var en otäck känsla, och hon tyckte inte om sig själv. Men vad skulle hon göra då? Hon var inte längre kär i Bele, och hon älskade Larry över allt förstånd!
Man kan väl inte leva utan sin kärlek, tänkte hon med gråt i halsen och värkande hjärta. Man kan väl inte bo tillsammans med någon bara av medlidande!
Så lämnade hon Unn och Bele och det faluröda huset i dalen, de femton hästarna och de två hundarna, katterna, geten och hönsen. På gården stod den vita Mercedesen parkerad för sista gången, nu med en trailer bakom sig, för alla saker som var hennes. Ulf satt i baksätet och såg rädd ut, med sin stora nalle i famnen. Siv vände sig en sista gång om mot Unn, som stod rak och allvarlig på gårdsgruset bredvid Bele.
– Vi ses snart igen, sa Siv och försökte le. Du är ju min flicka. Du ska bo ofta och länge hos Larry och mej. Så länge du vill, det förstår du väl, älsklingsvännen min!
Unn sa ingenting, och log inte tillbaka.
Bele lade tyst armen om hennes axlar, och Siv hoppade in i bilens framsäte och slog igen dörren. Medan bilen rullade ut från gården vinkade både Larry och Siv och Larry log med hela ansiktet.
Bele och Unn höjde varsin hand lite matt. Den dagen skötte Marie och Ola stallet ensamma. Bele gick in i köket och satte sig tungt i en spräckt och knakande gammal skinnfåtölj som hamnat där i ett hörn. Unn kurade ihop sin långa flickkropp i hans famn och grät mot hans axel. Hon snorade och dreglade mot hans blårutiga skjorta. Han märkte det inte. Han höll hårt om sin flicka och grät han också, mycket tyst, och mycket försiktigt för att inte skrämma henne.
Tuppen gal som har han blivit alldeles tokig av livslust, och ljudet tar sig in genom fönstret till Unns vindskammare och väcker henne. Elkaminen har stått på hela natten, och rummet är nu så varmt att hon sparkar av sig täcket, men sedan ligger hon kvar utsträckt i sängen med armarna under huvudet. Hon ler lite utan att veta om det, för hon är glad över att ha vaknat och det är söndag och sol ute.
I de korta pauserna mellan tuppens galanden, kan hon höra talgoxarnas ivriga tjatter i björken som står så nära husgaveln att grenarna slår mot hennes fönster vid minsta vindpust. Men nu står björken orörlig i den vindstilla vårmorgonen, med ett knappt synligt violett skimmer i grenarna från svällande, outslagna knoppar.
Unn blundar och tänjer på sin ganska långa och kraftiga kropp, som bara har ett par små rödprickiga tangatrosor över sin nakenhet. Hennes stjärt är rund och magen är platt, brösten är små och toppiga och axlarna är breda. Armarna och benen är muskulösa som på en pojke.
I nästa minut öppnar hon ögonen och hoppar upp ur sängen. Hon kliver över en hög med välanvända kläder som ligger mitt på det blåmålade trägolvet, och öppnar dörren försiktigt ut mot den stora trapphallen. Om Bele tror att hon sover, kommer han att vilja överraska henne med te på sängen.
Unn lyssnar, och hör hur Bele rör sig därnere i köket. Skåpdörrar öppnas och slås igen. Barfotafötter tassar över korkmattan. Från radion kommer knappt hörbar musik.
Unns leende blir bredare, och hon smyger tillbaka till sängen. Klockan är tjugo minuter i sex, och solen går upp över bergen i öster.
Några minuter senare hör hon Beles fotsteg knaka i trappan, och så står han där i dörren och ler i sin skrynkliga grå pyjamas, rufsig i håret och med tebrickan i händerna. Att få te på sängen med varma, rostade brödskivor, smör och marmelad är Unns söndagsglädje och söndagslyx.
– En vacker dag kommer jag att snubbla över dina paltor och slå ihjäl mej, säger Bele och ställer ifrån sig brickan på stolen bredvid Unns säng. Tror du att dina kläder skulle fara direkt illa av att bli upphängda på kvällen?
Bele låter inte arg och Unn ger honom en liten uppnosig grimas medan han sätter sig i sängen vid fotändan med sin temugg och en av de många smörgåsarna.
– Har du redan varit ute i hönshuset? frågar Unn med en halv brödskiva i munnen.
– Nej då, men tuppskrället vaknade halv fem och började väsnas. Fortsätter han med det ska jag ta mej sjutton vrida huvet av honom.