Gräva upp en skatt

Copyright © 2005, 2017 Lena Stiessel og Lindhardt og Ringhof Forlag A/S

All rights reserved

ISBN: 9788711741511

1. e-bogsudgave, 2017

Format: EPUB 2.0

Denne bog er beskyttet af lov om ophavsret. Kopiering til andet end personlig brug må kun ske efter aftale med Lindhardt og Ringhof samt forfatter.

lindhardtogringhof.dk

Lindhardt og Ringhof Forlag A/S, et selskab i Egmont

Att gräva upp en skatt

Det vet ju alla att om man gräver efter en skatt som legat länge i jorden, då måste man vara tyst. Det finns underjordiska makter som vill behålla den.

När man grävt en stund kan det komma en djävul och skrämma en. Om man då ropar till eller skriker, så sjunker skatten längre ner i jorden. Sedan kan man aldrig få tag i den.

Jag är bonde och har en gård. Jag är ung. Min far dog tidigt och lämnade gården till mig.

Det är mycket arbete, det är inte lätt för mig att sköta allt ensam. Fattig är jag. Jag har en ung fru och en liten son att försörja.

Nära huset, på vägen till stallet, finns en liten jordkulle. Den är i vägen när man ska ut och sköta om hästen. Jag har snavat på den flera gånger. Men jag törs inte gräva bort den. Tänk om det gömmer sig en skatt där? Då kunde det komma en djävul! Nej, den får vara kvar.

En dag hände något som jag inte väntat mig.

En man kom plötsligt in på gården. Han hade gått långt, sa han, och han sökte arbete som dräng.

Skulle jag, fattig bonde, ha en dräng!

– Jo, sa jag till honom, arbete har jag nog, men jag har inget att betala dej med.

– Men du är väl inte fattig, sa han och pekade på jordhögen. Du måste ju ha en skatt där, nära ditt hus.

Så häpen jag blev. Han visste genast att där måste ligga en skatt!

– Joo, sa jag tveksamt, det kan man ju tänka sej. Men jag vet inte hur man kommer åt skatten i så fall.

– Om du gör som jag säger och ger mej hälften, sa han, så ska vi få upp den.

Så blev han dräng hos mig.

Nu började en bra tid. Det blev så mycket mera arbete gjort på gården sedan mannen kommit. Han var väldigt duktig.

Alla trivdes vi med honom, vår dräng. Min hustru Frida och vår lille son Erik gillade honom.

Frida lagade så god mat åt oss att vi blev lite runda fast vi arbetade mycket. Och lille Erik var så nöjd när drängen tog honom i sin famn.

Snabb var han också, vår dräng. Erik hade nyss lärt sig gå. En dag tultade han iväg med fart neråt vägen. Grinden stod öppen, och just då kom en arg hund rusande.

Jag blev som förlamad av fasa och stod bara och stirrade, medan hunden sprang rakt mot pojken. Men drängen, han fick fart och rusade fram i tid. Han lyfte upp Erik och sparkade till hunden så att den ylande gav sig av.

Efter det höll vi ännu mer av vår dräng.

Vi talade inte om skatten. Vi bara jobbade på.

Våren gick och det blev sommar. En dag var det midsommarafton. Då sa han plötsligt:

– Idag ska vi gräva!

Nu måste jag lova att vara absolut tyst. Sedan måste jag lova att göra precis som han gjorde, vad som än hände. Han såg allvarligt på mig. Det var viktigt! Och jag lovade.

Så tog vi våra spadar och började gräva i kullen. Jorden var rätt hård. Jag hade ju gått där och trampat så mycket. Det skulle bli bra att få bort högen!

Men vi hann inte ta många spadtag förrän jag vädrade. Vad var det för en konstig lukt? Jag såg bort mot huset, och då förstod jag. Det var brandrök! Det hade börjat brinna någonstans.

Jag blev orolig. Men drängen, han grävde lugnt på. Hur skulle jag göra? Springa iväg och se var det brann? Låta grävandet vänta? Men jag hade ju lovat att göra precis som han. Och han grävde bara på. Jo, det var väl bäst att jag också grävde.

Men snart nog vände jag mig om igen. Nu såg jag tydligt att det brann i huset. Man kunde se lågor uppe på vinden. Jag knuffade tyst på min dräng och pekade på elden. Han skakade på huvudet och pekade häftigt på spaden och jordhögen. Vi skulle gräva!

Men skulle jag kunna gräva när Frida och Erik var i fara? Huset skulle kanske brinna ner! Vad menade han? Jo, jag såg tydligt på honom att jag skulle göra som han gjorde. Så jag grävde, fast jag kände mig förtvivlad.

Nästa gång jag vände mig om stod hela huset i lågor. Mina grannar kom springande med stegar, och hinkar fulla av vatten.

Nu knuffade jag på drängen igen och visade vad som var på gång. Men denna omöjliga karl gav mig en befallande blick och visade att vi skulle fortsätta att gräva. Han såg rent grym ut.

För mig var det så svårt. Varför skulle vi bara strunta i elden? Vi kunde väl vänta med grävandet!