Framsida

Barbara Cartland

Det frusna hjärtat

SAGA Egmont

Det frusna hjärtat

Är översatt från engelska av Ulla Henning efter

The Dangerous Dandy

ISBN: 9788711652558

1. E-boksutgåva, 2017

Format: EPUB 2.0

Denna bok är skyddad av upphovsrätten. Kopiering för annat än personligt bruk får enbart ske efter överenskommelse med Saga samt med författaren.

Lindhardtogringhof.dk

Saga är et förlag i Lindhardt og Ringhof, ett företag inom Egmont-koncernen

Förord

Hertiginnan av Devonshire, lord Alvanley och lord Worcester är alla verkliga personer. De levde år 1799 och var – som framgår av boken – nära vänner till prinsen av Wales. Lord Yarmouth, senare markisen av Hertford, lade grunden till de stora samlingar som kom att kallas Wallace Collection. Större delen av föremålen kommer just från prinsens samlingar, som delvis omnämns i boken. Denne prins av Wales blev med tiden George IV.

Resten av hans samlingar, tavlor, möbler, konstverk i brons samt porslin, som fanns i Carlton House ägs i dag av landets nuvarande regent, Elizabeth II.

Paytheus and Company, på den tiden Londons förnämsta apotek, blev bara några år senare Savory and Moore. Den firman finns fortfarande kvar – och i samma lokaler – på Bond Street.

Kvar finns också Wallace Collection i Hertford House vid Manchester Square.

Första kapitlet

– Jag tror att ni kommer att märka att det där är en ganska osäker plats att stå på, sade en djup släpig röst.

Flickan som stod på broräcket och höll sig i en stenurna ropade till.

Under henne, på parkstigen, stod en man. Också i det svaga ljuset från stjärnorna kunde hon se att han var mycket elegant.

Hans veckade skjorta och höga kravatt lyste vita i mörkret.

Ett ögonblick stod hon och såg ner på honom och när hennes kjol rörde sig i den svaga brisen från floden såg det ut som om hon svajade mot vattnets mörker.

Så såg hon bort.

– Jag klarar … mig. Var snäll … och gå.

– Jag har en obehaglig känsla av att jag kommer att bli tvungen att förstöra min nya rock som jag just hämtat hos skräddaren, påpekade gentlemannen. Tidvattnet i den här delen av Themsen är starkt.

– Jag … vet det, mumlade flickan.

Men eftersom mannen inte rörde sig fortsatte hon försvara sig.

– Detta är något ni inte har med att göra.

– Tyvärr är det så att jag har en oemotståndlig instinkt att hjälpa till, svarade mannen. Jag kan omöjligt se på medan ni går över till »den andra sidan».

Det blev tyst. Flickan svajade fortfarande och sade nu så lågt att han knappt uppfattade det:

– Jag har … inget annat … val.

– Är ni säker på det? frågade han.

– Absolut säker.

– Vi kan väl i alla fall diskutera det, föreslog han. Om ni har problem är jag nästan säker på att jag kan hjälpa er.

– Inte … mitt problem.

– Ska vi slå vad?

Den släpiga rösten var lätt skrattlysten vilket verkade väcka hennes vrede.

Än en gång vände hon sig om och såg ner på honom.

– Försvinn! sade hon nästan bryskt. Ni har inte rätt att lägga er i det här. Gå tillbaka till balen. Det finns ingen anledning för er att blöta ner er rock.

Hon försökte säga det sista hånfullt, men av någon anledning var hennes röst bara andfådd och rädd.

– Jag vill prata med er, sade gentlemannen. Om ni kan övertyga mig om att det ni tänker göra är rätt ska jag låta er vara ifred.

Han sträckte upp ena handen när han talade.

Det fanns något så myndigt i hans sätt att flickan instinktivt stack sin hand i hans.

Hennes hand var iskall. Han hjälpte försiktigt ner henne på marken. Hon var inte lång, och hennes lockiga hår fick hennes hjärtformade ansikte att verka för litet för de stora, rädda ögonen.

Hon såg upp.

– Låt mig … gå, vädjade hon.

Han förstod att hon inte menade att han skulle släppa greppet om hennes hand.

– När ni har berättat vad det handlar om.

Mannen var lång och hade en smidig, nästan atletisk kropp. Det fanns något så målmedvetet hos honom att flickan förstod att det skulle vara meningslöst att rymma.

Nu när han hade hindrat henne att göra det hon tänkt göra kände hon sig av någon anledning underligt matt. Det var som om hennes hjärna inte fungerade ordentligt.

Plötsligt verkade musiken i bakgrunden högre och hon såg sig nervöst över axeln.

– De kan … komma och … leta efter mig.

– I så fall måste jag ta med er till en plats där de – vilka nu de kan vara – inte kan upptäcka oss, sade mannen.

Han vände sig om, tog flickan under armen och gick förbi några buskar längs floden till ett ställe där det fanns en liten hamn.

Den var omgiven av syrén som stod i blom och som dolde dem från övriga parken.

Det var tydligt att det varit meningen att detta skulle vara en avkopplingsplats för balens gäster, för i träden hängde kinesiska lyktor.

Soffor stod utplacerade och mannen väntade tills flickan satt sig innan han själv satte sig.

När han gjort det föll ljuset från lyktorna direkt i hans ansikte och flickan utbrast ofrivilligt:

– Åh, ni är ju den berömde dandyn!

Han log svagt.

– Jag känner mig hedrad av att ni känner igen mig, sade han.

– Jag ber om ursäkt … jag borde inte sagt så, sade hon. Men jag såg er köra ett par magnifika fuxar i parken, och då frågade jag vem ni var.

Hon mindes moderns hånfulla skratt när hon svarat.

– De är l rd Dorrington, hade hon sagt med en röst som tydligt visade hennes ogillande. – Han är en lat, oduglig dandy. Och jag försäkrar dig att det inte tjänar något till att du ser åt honom. Han har svurit på att förbli ungkarl och han är en sprätthök som inte tänker på något annat än utseendet. Han lägger ner en förmögenhet på sina kläder.

Men flickan hade märkt att han tyglade hästarna med experthand. Och hon undrade tyst vad han gjort för att modern skulle tycka så illa om honom.

– Tänk om vi skulle börja från början, hörde hon honom nu säga. Vad heter ni?

– Alyna, svarade hon. Och min mor är lady Maude Camberley.

– Henne har jag träffat, sade lord Dorrington kort.

Han mindes en högröstad, prålig kvinna som utmanat honom vid spelbordet men som blivit den som förlorat.

Han såg på flickan som satt bredvid honom och undrade vad hon hade gemensamt med en mor som var en obotlig spelare.

Det hjärtformiga ansiktet under det ljusa håret var underligt tilldragande. Det var tydligt att hon var mycket ung, och hennes läppar som ännu darrade en aning var mjuka och känsliga.

Hon måste varit på bristningsgränsen som beslutat sig för att ta ett så desperat steg – ett steg som han hindrat henne från att ta. Men hon var mycket blek efter ansträngningen.

På kinderna syntes två små rougefläckar som lyste bjärt mot hennes vita hy.

Hon såg inte på honom utan stirrade tomt mot floden, och han såg förtvivlan i hennes ögon.

Hon vred sina kalla händer i knäet på den veckade, vita spetsklänningen. På något sätt verkade den smaklös och oklädsam.

Hon såg så försvarslös ut att lord Dorringtons röst, som vanligen brukade vara hånfull och ironisk, var ovanligt mjuk.

– Vill ni inte tala om vad det är som bekymrar er? frågade han.

– Vad är det för mening med det? frågade Alyna. Ni kan inte hjälpa mig … det kan ingen!

– Hur kan ni vara så säker på det?

– Därför att om jag går tillbaka till balsalen kommer man att kungöra min förlovning.

– Och ni vill inte gifta er med den man ni är bortlovad till?

– Jag dör hellre! Varför hindrade ni mig? Jag hade beslutat mig för att hoppa.

– Ändå tvekade ni, sade lord Dorrington lågt.

– Det såg så … kallt och … mörkt ut, viskade Alyna darrande. Men man påstår att det inte är … obehagligt att drunkna och att … att det går mycket snabbt om man inte kan … simma.

– Det är inte något jag vill rekommendera någon i er ålder, sade lord Dorrington.

– Vad spelar det för roll hur gammal jag är … om jag måste gifta mig med … honom? frågade Alyna.

– Vem är mannen i fråga? undrade lord Dorrington.

– Prins Ahmadi av Kahriz.

Hennes röst lät som om hon pratade om en reptil.

– Prins Ahmadi! upprepade lord Dorrington. Jag har hört talas om honom.

– Han finns med överallt i London, sade Alyna. Folk tycker att han är … charmerande och han är förmögen … mycket förmögen.

Någonstans i bakhuvudet påmindes lord Dorrington om att lady Maude Camberley alltid lånade pengar.

– Betyder pengar mycket för er? frågade han.

– För mamma, svarade Alyna. Hon vill att jag ska gifta mig med någon som är förmögen. Hon sade det till mig innan jag reste tillbaka till skolan.

– Skolan! utropade lord Dorrington, Hur gammal är ni?

– Sjutton och ett halvt år, svarade Alyna. Men mamma och jag var i Bath förra lovet. Hon tog med mig på baler och fester, och då tror jag hon upptäckte att jag är misslyckad och till besvär, så därför fick jag åka tillbaka till skolan en termin till.

– Ville ni det?

– Ja. Jag är mycket hellre på en skola än på fester. På skolan kan jag i alla fall lära mig något.

– Tycker ni om att lära er saker? frågade lord Dorrington förvånat.

Alyna suckade.

– Det var så underbart när pappa levde. Han undervisade mig själv. Vi läste tillsammans, vi studerade ämnen som verkligen var intressanta. På skolan kan jag fortsätta studera ämnen som vi läste tillsammans.

– Men ni kan inte stanna där i evighet, påpekade lord Dorrington.

– Nej, jag vet det, sade hon. Men när mamma skickade efter mig så snart som terminen hade börjat kände jag på mig att något var galet.

– Galet? undrade lord Dorrington.

– Hon ville att jag skulle träffa … prinsen.

Än en gång hördes rädslan och avskyn i den unga rösten.

– Jag kan inte gifta mig med honom … förstår ni inte det? Jag avskyr honom! Det är något … fruktansvärt … bestialiskt hos honom! sade Alyna hetsigt. Jag tror att det är hans sätt att se på mig … han ser på mig som om jag var naken. Och jag vet att om han rör vid mig … om han försöker … kyssa mig kommer jag att skrika.

Hon snyftade till.

– Har ni talat om för er mor att ni känner det så här? frågade lord Dorrington.

– Jag har sagt henne hundratals gånger att jag inte vill gifta mig med prinsen, sade Alyna. Men hon hör inte på mig. Hon säger bara gång på gång att jag har haft tur. Hon säger att prinsen kommer att bli snäll mot mig och att han kommer att ge mig underbara smycken. Som om jag ville ha några!

– De flesta kvinnor vill gärna ha smycken, sade lord Dorrington torrt.

– Dessutom tror jag inte att jag blir hans officiella hustru, vad än mamma säger om det. Jag tror inte ens att man i hans land kommer att anse oss som gifta.

– Varför tror ni det? frågade lord Dorrington.

– Pappa var intresserad av Östern, svarade Alyna. En gång läste vi om Kahriz. Vet ni var det ligger?

– På gränsen till Persien och Afghanistan, svarade lord Dorrington.

Han märkte att hon såg förvånat på honom.

– De flesta vet inte det, sade hon. Det är en liten stat, men den är mycket rik. Mineraltillgångarna är enorma.

– Och prinsen ärver när hans far dör, sade lord Dorrington.

– Han är egentligen ingen arvinge till tronen, sade Alyna hånfullt. Enligt lagen kan regenten, om han inte själv har någon legitim son, utnämna en av sina älskarinnors söner till arvinge.

– Och ni är bekymrad för prinsens brist på blått blod? undrade lord Dorrington.

– Jag bryr mig inte om hans blod, förklarade Alyna. Men enligt religionen i Kahriz kan en man där ha fyra hustrur. Han kan också skilja sig från dem enligt muslimsk lag. Det betyder att han bara behöver säga tre gånger att han är skild. Sedan kan hustrun inte längre ställa några krav på honom.

– Men visst … började lord Dorrington.

– Mamma säger att detta är dumheter, avbröt Alyna. Hon säger att prinsen kommer att gifta sig med mig efter våra lagar samt att han har sagt henne att han tänker tillbringa minst tre fjärdedelar av året i Europa. Men jag tror honom inte.

Lord Dorrington sade inget och hon fortsatte efter en stund.

– De har många gräsliga seder i Kahriz. Jag kom svagt ihåg en del av de saker pappa och jag läst, så jag gick till British Museum. Där fanns inte många böcker om landet eftersom det är så litet, men där fanns tillräckligt många för att jag skulle få klart för mig att jag haft rätt. Det är ett ondskefullt, ociviliserat folkslag.

– Eftersom ni känner som ni gör och vet vad ni vet måste ni vägra gifta er med prinsen, sade lord Dorrington. Ingen kan tvinga er till altaret.

– Mamma är fast besluten att jag ska gifta mig med honom! sade Alyna. Jag misstänker att han har lovat hjälpa henne på något sätt.

Lord Dorrington förmodade att detta var troligt, men han sade bara:

– Det är ni som ska svara ja inför prästen.

– Jag försökte prata med mamma ieftermiddag, sade Alyna. Då talade hon om att prinsen vill offentliggöra vår förlovning ikväll. Lady Glossop, som ger balen, är min gudmor, och mamma trodde att hon skulle bli glad om vi förlovade oss hos henne.

– Och då talade ni bestämt om att ni inte ville gifta er med prinsen?

– Jag sade henne att jag hellre dör, talade Alyna om. Men hon sade bara att nu när pappa är död har hon befogenhet att ordna mitt bröllop. Jag har inget att säga till om.

Lord Dorrington visste att det var sant. Enligt lagen kunde en förälder eller förmyndare arrangera ett äktenskap utan att rådfråga myndlingen.

Alyna rös till.

– Hur mycket är klockan? frågade hon.

Lord Dorrington drog fram en guldrova från bröstfickan.

– En kvart i tolv, sade han.

– Och klockan tolv ska det meddelas att vi har förlovat oss! ropade Alyna med panik i rösten. Inser ni att om jag inte är tillbaka i balsalen om en kvart kommer man att börja leta efter mig? Det är därför ni måste ge er iväg och glömma att ni någonsin har sett mig.

Hon reste sig och tillade ironiskt:

– Ni kommer säkert att kunna läsa om det i The Times i övermorgon. Jag kanske hedras med en rad eller två.

Det är med stor sorg vi tvingas meddela att en kvinna natten till den tredje maj 1799 hittades drunknad i Themsen nära …

Hennes röst dog bort och lord Dorrington reste sig. Hon såg upp i hans ögon.

– Är ni verkligen så feg? frågade han hånfullt. Rymmer ni från alla slag?

– Feg?

Alyna upprepade det tyst.

– Jag är övertygad om att er far en gång var soldat, sade lord Dorrington långsamt. Jag vet i alla fall att en av hans släktingar var general.

– Det var min farbror, sade Alyna. Han ledde grenadjärerna, och min far tillhörde också dem.

– I så fall tror jag inte att han skulle vara särskilt stolt över er nu, sade lord Dorrington.

Det blev tyst länge.

Så suckade Alyna djupt.

– Jag ska … försöka en gång till att få mamma att … förstå, sade hon tveksamt. Men om förlovningen meddelas vid midnatt kommer hon inte att höra på mig. Hon kommer att säga att det är för sent, hur mycket jag än försöker övertala henne.

– Det kan jag förstå, sade lord Dorrington. Och därför måste ni försvinna omedelbart.

– Om jag inte går tillbaka till huset kommer man att leta efter mig, sade Alyna. Jag är säker på att prinsen … väntar.

Hon rös till och lord Dorrington såg en glimt av fruktan i hennes ögon.

– Varför skrämmer han er så? frågade han.

– Om jag visste, svarade Alyna. Jag säger mig att jag är barnslig och dum, men varje gång han kommer i närheten av mig känner jag det som om det finns en kobra i rummet. Jag vill skrika och springa min väg och ibland kan jag inte röra mig. Han har en kraft … som är nästan hypnotisk.

– Då måste ni på alla sätt se till så att ni inte blir ensam med honom, sade lord Dorrington.

– Jag vet, höll Alyna med. Men jag tror han beordrar mamma att göra det han vill. Och hon vill så gärna göra honom till viljes.

Lord Dorrington såg ut att vilja fråga en sak till, men så ändrade han sig.

– Jag måste hjälpa er fly, sade han lätt. Det kommer utan tvekan att kompromettera er om man får veta att jag kört hem er i min vagn, men det är en risk som vi måste ta.

– Han får inte se mig åka härifrån, sade Alyna snabbt.

– Det inser jag, svarade lord Dorrington. Därför föreslår jag följande: Följ den här balustraden längs floden tills ni kommer till slutet av parken. Bakom den går en stor väg.

Han gjorde en paus och fortsatte:

– Om jag minns rätt är den kantad av en idegranshäck. Jag har en känsla av att ni kan ta er över den.

– Var ska jag träffa er? frågade Alyna.

– Jag går tillbaka till huset, sade lord Dorrington. Jag måste säga adjö till lady Glossop och tacka för en angenäm afton. Sedan stannar jag min vagn på vägen nära bron. Håll er i skuggan av idegranshäcken och kom inte fram förrän ni ser mig tydligt i vagnen.

– Jag ska göra det.

– Lovar ni? frågade lord Dorrington skarpt. Jag litar på att ni möter mig där.

– Om ni menar att jag kanske kastar mig i floden sedan ni har gått har ni fel, sade Alyna. Det ska jag inte göra. Ni har rätt. Jag har varit feg. Men det är svårt … mycket svårt.

– Vi träffas på vägen om ungefär fem minuter, sade lord Dorrington. Gör nu som jag sagt, Alyna. Följ bara balustraden.

Hon såg upp på honom med stora och frågande ögon.

– Ni är så snäll mot mig, sade hon mjukt. Varför?

– Jag har en känsla av att jag kommer att ställa mig samma fråga innan natten är över, sade lord Dorrington med ett blekt leende. Men eftersom tiden närmar sig midnatt alltmer är det nog bäst om ni börjar gå snabbt mot vägen nu, Alyna.

När han sade det såg sig Alyna nervöst över axeln som om hon var rädd för att någon skulle dyka upp.

Men utan att säga något mer gick hon längs balustraden och försvann bakom de doftande buskarna.

Lord Dorrington gick i motsatt riktning. Han rörde sig långsamt och med ett uttryck av hans påstådda lättja. Snart kom han in i balsalen.

Ljuset från kandelabrarna sken på le beau monde som stillsamt dansade på balsalens välpolerade golv. De kvinnliga gästerna glittrade av juveler – tiaror förgyllde deras konstfullt uppsatta hår, de långa, vida kjolarna var prydda med ädelstenar i alla färger.

Männen var lika eleganta och utstyrda med dekorationer, och på några av de silkesstrumpklädda benen glittrade strumpebandsorden.

De yngre männen, som följde Beau Brummels och prinsens mode, var mindre utstyrda. Deras höga, oklanderligt knutna kravatter var prydnad nog.

År 1799 bar man inte längre peruker, förutom de bepudrade lakejerna i guldtränsade livréer som bar silverbrickor fyllda med champagneglas av kristall bland gästerna.

Lord Dorrington gick målmedvetet genom mängden av gäster och lyckades skickligt undvika att fastna hos dem som ville prata med honom.

Han fann värdinnan, lady Glossop, i ett rum där hon talade med en kvinna som han kände igen som lady Maude Camberley. Bredvid dem stod en mörkhyad främling som lord Dorrington förmodade var prinsen.

– Min kära lord Dorrington, fjäsade lady Glossop och sträckte fram en behandskad hand. Ni ska väl inte lämna oss!

– Tyvärr måste jag det, svarade lord Dorrington. Men jag ska träffa Hans Kunglig Höghet på Carlton House och jag är rädd för att jag redan är försenad.

– Om Hans Kunglig Höghet väntar Ers Nåd får jag inte uppehålla er, sade lady Glossop. Men det han vinner på ert sällskap kommer vi att förlora här.

– Ni är mycket vänlig, mumlade lord Dorrington.

– Jag är bara ledsen att ni inte kan stanna kvar under den lilla ceremoni som snart ska äga rum här, sade lady Glossop.

Hon vände sig mot lady Maude Camberley.

– Maude, du känner bestämt lord Dorrington.

– Vi har träffats, sade lady Maude kyligt.

– Det har vi.

Lord Dorrington bugade så kort mot henne att hon stelnade till som om han förolämpat henne.

– Och naturligtvis känner ni också prins Ahmadi, fortsatte lady Glossop. Ers Höghet, får jag presentera lord Dorrington, som utan jämförelse är den mest välklädde mannen i hela London.

– Jag har hört talas om Ers Nåd, sade prinsen och blixtrade med sina vita tänder.

– Jag är smickrad, sade lord Dorrington i en passande släpig ton.

Han betraktade prinsen och trodde att han förstod Alynas fruktan för honom. Prinsen var snygg på ett nästan vulgärt sätt. Han var längre än man kunde ha väntat sig och hade ett självsäkert, artigt sätt som endast kunde komma från en uppfostran i Väster.

Men samtidigt var han mycket österländsk och exotisk.

Kanske var det hans framfusiga, mörka ögon som satt alltför tätt. Kanske var det hans fylliga, sensuella läppar som hade ett grymt drag.

Det var inte svårt att förstå att en så ung och känslig flicka som Alyna fann honom skrämmande.

– Än en gång tack, sade lord Dorrington till lady Glossop.

Han vände och gick utan brådska ut ur rummet och genom balsalen till hallen där betjänter kallade fram vagnarna.

– Jag ogillar den mannen! sade lady Maude när han var utom hörhåll.

– Jag förstår inte varför ni över huvud taget tänker på honom med tanke på hans obetydliga ställning, sade prinsen. Han är ju trots allt, liksom så många andra sysslolösa engelsmän, inget annat än en klädhängare.

– Jag tycker han är förtjusande, sade lady Glossop bestämt eftersom hon ogillade att hennes gäster kritiserades. – Jag har känt Ulric Dorrington i många år, och trots att han är ett modelejon är jag säker på att han är mycket begåvad.

Men ingen av gästerna hörde på henne.

– Jag undrar var Alyna är, sade lady Maude skarpt. Jag sade till henne att komma tillbaka till mig efter varje dans.

– Jag såg henne för ungefär tjugo minuter sedan, sade prinsen. Hon var tillsammans med en frånvarande sprätt vars kravatt redan började sloka i hettan.

– De gick väl ut i trädgården, sade lady Glossop. Det är faktiskt mycket varmt.

– Alyna får inte gå ut i trädgården, snäste lady Maude. Jag har ju sagt till henne hundratals gånger att hon inte får promenera med någon man.

– Hädanefter kommer jag att få privilegiet att se efter Alyna åt er, sade prinsen älskvärt. Jag ska vara mycket uppmärksam. När Alyna är i min vård kommer hon inte att göra några misstag.

Lady Maude log mot honom.

– Nej, Ers Höghet kommer säkert att se efter henne. Flickan behöver ju faktiskt beskyddas av en man som ni. Det har varit svårt för oss båda sedan min make dog.

Hon fick sin röst att låta ömklig.

Men prinsen lyssnade inte. Hans mörka ögon sökte bland de dansande efter Alyna.

Men hon syntes inte till.

Lord Dorringtons eleganta ekipage, som drogs av ett perfekt par skimlar, stannade bredvid bron.

En lakej hoppade ner från kuskbocken, men nästan innan han hann öppna dörren kom en liten vit figur springande fram ur skuggorna från idegranshäcken.

– Ni kom! flämtade hon. Jag var så rädd för att ni skulle ändra er.

– Jag skulle just säga samma sak till er, sade lord Dorrington med ett svagt leende. Vad har ni för adress?

– Hertford Street 36, svarade Alyna.

Lakejen lade en pläd över Alynas knän och så satte ekipaget igång.

Det var inte långt från Chelsea till Hertford Street, där lady Maude hyrde ett litet, obekvämt hus under säsongen. Men gatorna var smala och ekipaget kunde inte ta sig fram med någon större hastighet.

– Träffade ni mamma? frågade Alyna.

– Hon väntade på er tillsammans med lady Glossop, svarade han. Och prinsen var också där.

– Träffade ni honom?

– Ja, jag träffade honom.

– Kan ni förstå hur jag … känner det inför honom?

– Jag tror det, sade lord Dorrington. Men, Alyna, ni måste gifta er någon gång. Även om ni slipper undan prinsen kommer det att finnas andra män.

– Jag gifter mig aldrig, aldrig! svarade Alyna. Jag avskyr män! Förstår ni – jag avskyr dem!

– Har ni en sådan erfarenhet av dessa varelser? undrade lord Dorrington skrattlystet.

– Jag förstår att ni tycker att jag är barnslig och oerfaren, sade Alyna. Men jag träffade en hel del män i Bath. Där var till och med en man som friade till mig, men eftersom han inte hade några pengar uppskattade inte mamma tanken på att jag skulle gifta mig med honom. Tack och lov!

– Ni kanske har haft otur med de män ni har träffat, föreslog lord Dorrington.

Alyna skakade på huvudet.

– Jag pratade med pappa om det, sade hon. Och han höll med om att jag inte skulle bli lycklig med någon av de män jag troligen skulle träffa.

– Varför trodde er pappa det? frågade lord Dorrington förvånat.

– Därför att jag kan för mycket! sade Alyna.

Lord Dorrington såg förvånat på henne. Sedan kastade han huvudet bakåt och skrattade.

– Ursäkta, Alyna, sade han. Men detta var det konstigaste jag har hört en modern ung dam säga.

– Jag är ingen modern ung dam, gav Alyna igen sårat. Och jag vet att jag aldrig kan bli lycklig med en dumbom. Inte heller kan jag göra honom lycklig.

– Varför kommer ni bara att träffa dumbommar? frågade lord Dorrington.

– Därför att de män jag kommer att träffa i sällskapslivet är dumbommar, svarade Alyna. Ni kan väl inte inbilla er att en man med någon intelligens vill irra omkring på baler varenda kväll eller sitta och prata nonsens under utdragna middagar med flickor i min ålder?

– Ni förvånar mig verkligen, sade lord Dorrington.

– Pappa och jag pratade om det, sade Alyna. Och han höll med mamma när hon sade att ingen man i sällskapslivet vill ha en intelligent hustru. Mamma var naturligtvis arg på mig för att jag läste så mycket, men pappa sade att det skulle göra det lättare för mig att komma över sorgen efter honom när han var död.

– Så båda var fast beslutna att ni skulle bli en gammal ungmö!

– Inte mamma.

Alyna gjorde en paus innan hon bittert fortsatte:

– Manama har bestämt sig för att jag ska gifta mig, och det fort. Det kostar en massa pengar att hålla mig i skolan och det kostar ännu mer att visa upp mig i sällskapslivet. Dessutom säger mamma att hon har mindre chans att fånga en man om hon har en dotter som påhäng.

Lord Dorrington rynkade pannan, men han sade inget. Efter en stund sade Alyna lågt:

– Det var … billigt och ouppfostrat av mig … att säga så. Kan ni glömma det?

– Jag vill att ni ska vara uppriktig mot mig, sade lord Dorrington. För jag har en känsla av att jag kan lösa era problem. Men de är mycket mer komplicerade än jag först trodde.

– Jag trodde ni skulle tycka det, sade Alyna. Om jag hade pengar kunde jag resa bort och bo ensam någonstans.

– Ensam? undrade lord Dorrington.

– Nja, tillsammans med en äldre kvinna, kanske min gamla guvernant som är pensionerad eller också med Martha, en husa som har arbetat hos mamma sedan jag var barn.

– Tror ni att ni skulle vara lycklig om ni levde ensam?

– Om jag hade massor med böcker att läsa skulle jag inte bekymra mig om något annat, svarade Alyna. Ni förstår att pappa lärde mig hur man kan resa jorden runt medan man sitter i en fåtölj. Vi upptäckte så mycket underbart tillsammans. Jag lärde mig mycket om människor, seder, livsförhållanden. Vi läste böcker på franska och italienska och han lovade att ta med mig till Italien när jag slutat skolan.

Alyna suckade.

– Jag förmodar att jag aldrig får se Rom.

– Det är en bra plats att besöka tillsammans med er make, föreslog lord Dorrington.

– Ni tror fortfarande att jag kommer att gifta mig, sade Alyna anklagande. Ni är precis som mamma. Hur skulle jag stå ut med att dag efter dag leva med en man som aldrig öppnar en bok och som bara intresserar sig för att spela och dricka?

– Ni är mycket kritisk, sade lord Dorrington. Ni måste bara ha träffat ovanliga män.

– Gräddan i societeten! sade Alyna hånfullt. Den unge man som satt bredvid mig ikväll under middagen trodde att Magna Carta var en häst som sprang på Ascot.

Lord Dorrington skrattade.

– Ni måste ha en särskild begåvning för att lyckas plocka upp de mest ovetande, sade han. Jag lovar er att jag ska leta reda på inte bara intelligenta utan också välutbildade män åt er.

– Tror ni verkligen att era vänner intresserar sig för den fula, fattiga Alyna, dotter till lady Maude Camberley?

Det blev en paus.

– Fula? sade lord Dorrington sedan.

– Se på mig! sade Alyna.

Han gjorde som hon bad.

Det var svårt att skönja hennes drag under den konstrika frisyren som det måste tagit frisörskan timmar att skapa.

Lockar dolde pannan och kindernas konturer. Det var bara hennes ögon som syntes klart, rädda, utmanande och fortfarande tydligt desperata.